Fredag den 13 juni.
Idag är det fredag den trettonde juni. Jag är faktiskt vidskeplig. Jag gör aldrig tretton situps t.ex. Det får bli tolv eller fjorton. Jag lyssnar på Eric Clapton på Spotify. Min mat är färdig. Det är ICA:s frusna ”Oxjärpar”. De får svalna en stund. I morse lämnade jag blodprov på Vårdcentralen. De har bytt namn. Nu heter de ”Närhälsan” i stället. Det innebär nog att de blir mycket bättre. Där var väldigt rörigt. De bygger om delar av lokalen. Om en vecka skall det vara klart. Nu ringde min väninna. Hon arbetar på Närhälsan. Hon trivs väldigt bra här i Floda. Jag stödde henne i att söka sig hit, och bort ifrån där hon var. Det går bra för henne. Det är gulligt av henne att ringa så ofta, som hon gör. Jag berättade att jag fått 32 besökare från Ryssland på min pinfärska textblogg. Hennes man har inte hört av sig om bloggen. Det är tråkigt. I dag har jag bara gått två promenader. Min första promenad går jag normalt direkt efter frukosten. Min frukost består av massa medicin, en banan och en kopp kaffe. Jag är mano/depressiv. Det kallas nu för tiden, bipolär sjukdom. Jag får mycket medicin, som hjälper mot mani. Den hjälper inte mot depression.
Antidepressiv medicin tål jag inte. Det ger mig ohanterlig ångest. I USA är det förbjudet att ge antidepressivt till bipolärt sjuka. Jag äter också medicin mot epilepsi. Jag är inte epileptiker, men jag har haft två epilepsiliknande krampanfall. Modell mycket allvarliga. Dödliga om man inte genast kommer under läkarbehandling. Alltså sövs ner. Jag äter också mycket sömnmedicin. Varför vet jag inte, men det blir väl så, om man kommer inom psykiatrin. Vid mitt första krampanfall sövdes jag i tolv dygn, innan jag kunde väckas upp utan kramper. När jag vaknade hade jag svåra nervskador i fötterna. Jag har gått dåligt sedan dess. Det har varit oförändrat sedan det hände år 1999. Nu efter vintern blev jag plötsligt sämre. Redan efter hundra meter, blir jag som gele´ i knäna. Ett tag gick jag på gym varje morgon. Det var svårt att ta sig till bilen efteråt. Det blev inga framsteg i benen, så jag tappade motivationen. Nu går jag i stället tre promenadslingor per dag. Den första går jag ensam med stavar.
Den bipolära sjukdomen gör mig skygg. Alltså skygg för att gå ut. Jag har preliminärt fått beviljat två ledsagade promenader per dag. En kl. tio, och en kl. fjorton. Kommer det någon och hämtar mig, så klarar jag att gå ut, även om jag är mycket skygg. Jag är minst skygg på morgonen. Det ökar eftersom dagen går.
I morse skulle jag vara på Närhälsan kl. åtta och femton. Jag hann inte gå min stavpromenad innan dess. Kl. åtta kom min ledsagare. Vi gick genast. Det är rörigt i lokalen. Förr var jag väldigt lättstucken i båda armvecken. Nu är det mycket svårt. Ibland får jag ta på handen. Hon hittade rätt i vänster arm. ”Du är givmild”, sa hon. I söndags fick jag in min första text i GP. Jag har skickat dem två texter till. Jag tror jag får in dem. Redaktören har till och med, läst på min blogg. Det kändes bra att prata med honom. Det är bra att det är något man fortfarande kan. Att lämna blod, och att skriva. Mina levervärden är dåliga.
Jag sökta Närhälsan, för att tala om mina ben. Doktorn konstaterade att jag har högt blodtryck. Jag äter nu två mediciner mot det. Sedan konstaterade han att mina levervärden inte är bra. Jag skall till Alingsås lasarett, och ljudröntga lever, galla osv. Det är inte cancer säger min väninna på Närhälsan. Det blev lite komiskt när jag ställde en fråga till den unge läkaren, och han svarade. ”Det skall jag fråga min handledare om”. ”Vem är det”, frågade jag. Ja, gissa vem? Allt går i cirklar. Kanske för att man är gammal. ”Ni är ett vackert par”. Sa en kvinnlig pensionär, när jag höll en yngre kvinnlig ledsagare under armen. Det finns alltså hopp fortfarande. Eller är jag bara gammal? Jag är nog både gammal och ung, som alla andra gamla. Kan levervärdena bero på att jag äter för mycket medicin? Det är sju år sedan jag var manisk. Maten var god. Klockan är strax arton. Då tar jag mina Nozinan. Sedan tar jag Propavan kl. tjugo. Kl. tjugotvå Imovan.
Idag är det fredag den trettonde juni. Jag är faktiskt vidskeplig. Jag gör aldrig tretton situps t.ex. Det får bli tolv eller fjorton. Jag lyssnar på Eric Clapton på Spotify. Min mat är färdig. Det är ICA:s frusna ”Oxjärpar”. De får svalna en stund. I morse lämnade jag blodprov på Vårdcentralen. De har bytt namn. Nu heter de ”Närhälsan” i stället. Det innebär nog att de blir mycket bättre. Där var väldigt rörigt. De bygger om delar av lokalen. Om en vecka skall det vara klart. Nu ringde min väninna. Hon arbetar på Närhälsan. Hon trivs väldigt bra här i Floda. Jag stödde henne i att söka sig hit, och bort ifrån där hon var. Det går bra för henne. Det är gulligt av henne att ringa så ofta, som hon gör. Jag berättade att jag fått 32 besökare från Ryssland på min pinfärska textblogg. Hennes man har inte hört av sig om bloggen. Det är tråkigt. I dag har jag bara gått två promenader. Min första promenad går jag normalt direkt efter frukosten. Min frukost består av massa medicin, en banan och en kopp kaffe. Jag är mano/depressiv. Det kallas nu för tiden, bipolär sjukdom. Jag får mycket medicin, som hjälper mot mani. Den hjälper inte mot depression.
Antidepressiv medicin tål jag inte. Det ger mig ohanterlig ångest. I USA är det förbjudet att ge antidepressivt till bipolärt sjuka. Jag äter också medicin mot epilepsi. Jag är inte epileptiker, men jag har haft två epilepsiliknande krampanfall. Modell mycket allvarliga. Dödliga om man inte genast kommer under läkarbehandling. Alltså sövs ner. Jag äter också mycket sömnmedicin. Varför vet jag inte, men det blir väl så, om man kommer inom psykiatrin. Vid mitt första krampanfall sövdes jag i tolv dygn, innan jag kunde väckas upp utan kramper. När jag vaknade hade jag svåra nervskador i fötterna. Jag har gått dåligt sedan dess. Det har varit oförändrat sedan det hände år 1999. Nu efter vintern blev jag plötsligt sämre. Redan efter hundra meter, blir jag som gele´ i knäna. Ett tag gick jag på gym varje morgon. Det var svårt att ta sig till bilen efteråt. Det blev inga framsteg i benen, så jag tappade motivationen. Nu går jag i stället tre promenadslingor per dag. Den första går jag ensam med stavar.
Den bipolära sjukdomen gör mig skygg. Alltså skygg för att gå ut. Jag har preliminärt fått beviljat två ledsagade promenader per dag. En kl. tio, och en kl. fjorton. Kommer det någon och hämtar mig, så klarar jag att gå ut, även om jag är mycket skygg. Jag är minst skygg på morgonen. Det ökar eftersom dagen går.
I morse skulle jag vara på Närhälsan kl. åtta och femton. Jag hann inte gå min stavpromenad innan dess. Kl. åtta kom min ledsagare. Vi gick genast. Det är rörigt i lokalen. Förr var jag väldigt lättstucken i båda armvecken. Nu är det mycket svårt. Ibland får jag ta på handen. Hon hittade rätt i vänster arm. ”Du är givmild”, sa hon. I söndags fick jag in min första text i GP. Jag har skickat dem två texter till. Jag tror jag får in dem. Redaktören har till och med, läst på min blogg. Det kändes bra att prata med honom. Det är bra att det är något man fortfarande kan. Att lämna blod, och att skriva. Mina levervärden är dåliga.
Jag sökta Närhälsan, för att tala om mina ben. Doktorn konstaterade att jag har högt blodtryck. Jag äter nu två mediciner mot det. Sedan konstaterade han att mina levervärden inte är bra. Jag skall till Alingsås lasarett, och ljudröntga lever, galla osv. Det är inte cancer säger min väninna på Närhälsan. Det blev lite komiskt när jag ställde en fråga till den unge läkaren, och han svarade. ”Det skall jag fråga min handledare om”. ”Vem är det”, frågade jag. Ja, gissa vem? Allt går i cirklar. Kanske för att man är gammal. ”Ni är ett vackert par”. Sa en kvinnlig pensionär, när jag höll en yngre kvinnlig ledsagare under armen. Det finns alltså hopp fortfarande. Eller är jag bara gammal? Jag är nog både gammal och ung, som alla andra gamla. Kan levervärdena bero på att jag äter för mycket medicin? Det är sju år sedan jag var manisk. Maten var god. Klockan är strax arton. Då tar jag mina Nozinan. Sedan tar jag Propavan kl. tjugo. Kl. tjugotvå Imovan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar