Fallstudier

Tre märkliga fall. 

Ulf var 16 år när han kom till Humlan. Han fick praktikplats. En gång var han fiskare på Grötö. Det var en fantastisk plats med en jätteschysst man som handledare. Jag hade samtal med Ulf. Tiden gick och han blev bara sämre och sämre. Till slut blev han inlagt på Sahlgrenskas psyke med diagnosen schizofreni. Han var mutistisk. En gång när jag var hos honom kom hans mamma på besök. En raffig, snygg flott kvinna. Diamanterna rasslade när hon rörde sig. Hon bodde i ett flott hus i Hovås med Ulfs styvfar. Hon var sminkös. En dag sa Ulf sitt första ord. Det var på en bänk i parken. En gammal senil gubbe la sig i Ulfs säng när han åt lunch, senare. Gubben åt upp Ulfs godis. När Ulf kom tillbaks försökte han strypa gubben. Ulf flyttades till Rättspsyket i Backa. Han flyttades därifrån till en enhet i Sundsvall. Efter 6 år av vår kontakt släpptes Ulf. Jag hade ofta klagat på sjukhusens straffmedicinering. När han gjort något som inte uppskattades las han i bälte och pumpades full med droger som inte hade någon som helst positiv effekt. Ulf led men lät sig inte knäckas. Hans självständighet var otrolig. Jag fattade inte hur han kunde stå emot. Efter att han släpptes började han arbeta på Röda Korset. Han var i stora drag en återställd och normal person. Han hade varit den svåraste patienten i Göteborg i sin åldersgrupp. 6 års psykoterapi stod mot 6 års tung tvångsmedicinering. Ulf hade överlevt med huvudet högt. Han hade besegrat läkemedelsindustrin inifrån. 

”Tuvstarr” sökte för svår ångest. Hon såg ut som, just det, Tuvstarr. Hon kunde inte gå ut när hon inte såg perfekt ut i spegeln. Hon halkade efter i skolan eftersom hon stannade hemma lika ofta som hon gick dit. Det blev likadant i terapin. Hon kom. Sen kom hon inte. Så höll det på. Jag blev glad när jag hörde hennes små klackar trippa mot golvet i korridoren. Hennes lockiga långa blonda hår var hängande eller uppsatt beroende på hur hon mådde. Det tog lång tid att vinna hennes förtroende. Hon var spröd som en frusen videkvist. Jag förstod tidigt att hon varit utsatt för övergrepp. Hon berättade förstås om sina föräldrar. Mest om sin tjocka mamma som tydligen var gränslös mot lilla Susanne, Tuvstarr. Efter tre år var Susanne för gammal för gymnasieskolans Ungdomsrådgivning. Jag fick henne aldrig att prata om det jobbigaste men kanske kunde jag ge henne lite tro på människorna. Många unga tjejer i Susannes situation ”dansar en sommar” och är förbrukade när dom är 18. Tuvstarr var lika vacker och strålande när hon var 20 som när hon var 16. Hur lever hon nu?

Anna var missnöjd med sin kropp och fylld med komplex. Hon mådde dåligt och var alltid nedstämd. Annas pappa var överläkare. Hon var begåvad. Jag hade en divan i rummet som min förebild Freud. Efter de inledande tre intervjusamtalen erbjöd jag patienten divanen. Alla tog vara på detta. Min tanke var att drömmar, fantasier och omedvetna föreställningar och minnen kommer närmre om man kopplar av kroppen och kommer så långt bort från skrivbordet som möjligt. Men jag satt inte bakom patientens huvud som Freud gjorde utan vid sidan ett par meter bort. Patienten kunde se rakt fram in i väggen. Blunda eller titta ut genom fönstret eller vrida på huvudet och möta min blick. Det var patientens val. Anna låg på mage. Det gjorde ingen annan patient. Jag arbetar med kunskap och mycket intuition. Jag vill veta vem patienten är och inte sätta upp murar och stängsel. Allt hör till och går att använda. Jag försökte verkligen vänta ut henne men ingenting förändrades.  Anna hade säkert varit utsatt i någon form. Hon berättade till slut varför hon inte la sig på rygg. ”Jag skäms för min runda mage”. Hennes mage var lika fin som hela hon. Anna hade matproblem. Hon hetsåt och kräktes. Jag kände hennes pappa lite. Hon pratade aldrig om vad hon varit utsatt för. Efter terapins avslutning fick jag höra att hon var ihop med min gymnasiekompis. Som psykoterapeut ser jag alltid känslorna i rummet, stämningen, som en produkt av patientens och mina överföringar. Mina överföringar görs medvetna i handledningen och rensas så mycket som möjligt bort ur terapin. Patientens överföringar är präglingar från det förflutna och det egentliga arbetsmaterialet i terapin. Mycket viktigare och verkligare än det som berättas. Det berättade behöver inte alls stämma med verkligheten men överföringen, oftast helt omedveten, är alltid fullständigt och oförfalskat sann. Någon gång i varje terapeuts karriär börjar gränsen mellan överföring och verklighet att svaja. Drogs hon till en äldre man för att det var så hennes liv skulle bli, eller var detta ett resultat av en störning som terapin skulle upplösa? Anna var lite äldre än patienterna brukade vara. Hon började sent och var en av de som fick dispens att fortsätta över åldersgränsen. Att skicka henne till vuxenpsykiatrin vore inte bra. Hon levde ihop med min gymnasiekompis, tills han dog för några år sen. Hur har hon det nu?