Telefon.
Nu talade jag i telefon, med min vän Åke. Det var jag som ringde. Det är måndag, men han var ledig från jobbet, och satt på tåget, mot Borlänge. Hans Pappa skall ha besök från ”Bostöd”, angående ett nytt boende. Åke är kemiingenjör. Han har läst på Chalmers, liksom min son, långt senare. Åke har blivit chef, och är alltid ute och reser över hela världen. Han gifte sig sent, och de hann bara få ett barn, innan hon blev för gammal. De adopterade en liten kinesiska, som anpassat sig väl till sitt nya hem. Hela familjen lär sig kinesiska. Åke var gitarrist i rockbandet, där jag var sångare, i vår ungdom. Han är en gammal och trogen vän. Han läser mina texter och ger en första respons. Det är viktigt. Åke är också intresserad av min blogg, även rent tekniskt. Jag har nu många texter på bloggen. Det lär bli fler. Än så länge har en av mina texter publicerats i en Göteborgstidning. Jag hoppas, och tror, det blir fler. Jag har redan efter två veckor, haft 50 besökare från Ryssland, och 48 från USA.
Jag är med i en skrivgrupp. De flesta är äldre än mig. Ledaren för gruppen, Birgitta, blev väldigt entusiastisk över min blogg. Vi bestämde att alla tretton i gruppen skall ha sin egen blogg. Då blir texterna tillgängliga för alla, och det går bra att skriva kommentarer till texterna, rakt in i bloggen. Birgitta säger att alla inte kan maila en text, vilket är förutsättningen, för att det skall fungera. Alltså får vi börja höstterminen med en genomgång av basic datakunskap. Det är också en fördel om alla har ett google-konto. Jag har skickat ut en länk för detta, men vet inte om någon nappar, eller klarar att nappa. Min tanke är att initialt hjälpa Birgitta lägga in texter i bloggarna. Bloggarna finns, för jag har redan gjort dem. De är än så länge tomma. Nu skall jag strax åka till Öppenpsyk i Lerum. Jag har en ny kontaktperson. Min förra gick i pension. Jag skulle gissat att hon var under femtio år gammal. Så olika kan det vara. Min nya kontakt, Jakob, har jag träffat två gånger. Efter en halvtimma sa han ”är det något mer du vill ta upp?”. Det gjorde mig mycket besviken. Idag får jag fråga honom hur han ser på våra samtal. Jag kräver inte en utbildad psykoterapeut. Det räcker med ett genuint intresse för mig, som person. Min förra kontakt hade det. Hon visste nog inte att hon blev en bra terapeut genom det.
Kanske en kurator kan fråga så som Jakob gjorde. Inte en psykolog. Jag försöker ringa till Hemtjänsten, för att säga att jag skall vara i Lerum kl. elva. Min promenad kl. tio får inte bli försenad. Ingen svarar. I morse fanns ingen ström i lägenheten. Jag gick min morgonpromenad. När jag kom tillbaka fanns ström. Jag satte på datorn, som jag stängde av innan jag gick ut. Nu har jag gått min ledsagade promenad. En ung kille. Vi pratade om fotbolls-VM, ishockey, och tennis. Jag har skaffat Viasat sport (TV). Där har jag kunnat följa Stanley Cup. Nordamerikanska hockey-ligan. Alltså NHL. Mitt intryck är att det går mycket fortare där. Ett högre tempo. Sedan insåg jag att det till del beror på, att de har mindre rinkar. Smalare och större anfallszon. Nu har jag också insett, att de filmar annorlunda i NHL. Vi är vana vid att en stor del av planen visas. Där visas mycket närbilder. Man kan nästan se hur de svettas. Undra om Europeiska producenter inser skillnaden, i hur det framställs? Nervös inför att köra bil till Lerum. I morgon skall jag till Alingsås och röntga levern. Hoppas att jag inte har prostatacancer. Jag har problem så det räcker.
Det är inte bara operationen, utan dessa kontroller sedan livet ut. Dags att åka. Tillbaks igen. Jag frågade Jakob hur han ser på våra träffar. Han bollade tillbaks frågan. ”Det känns som att prata med en kurator”. ”Jag redogör för läget, och sedan är det slut”. ”Jag vill tala med en psykolog”. ”En genuint intresserad går också bra”. ”I det jag säger, och i journalen, så finns det en massa hål, saker att fråga vidare om”. ”Vivianne, min förra kontakt, insåg mot slutet att vi inte talat mycket om Agnes” ”Vi bestämde att varje gång tala om Agnes en stund”. ”Det finns mycket sådant”. ”Bertil har vi inte heller talat om”. ”Det finns mycket annat”. Det kändes mycket bra. Vi avslutade med att Jakob föreslog att vi fortsätter så nästa gång. Jag tror att jag stärkte honom. Kuratorsrollen bottnade nog i osäkerhet. Jag berättade att en ung präst kommer att hålla i den grundläggande datakursen, för skrivargruppen. Bloggandet kommer jag initialt att sköta tillsammans med Birgitta. Vi talade om tro. ”Om det finns en Gud, så är det långt därifrån, till kristendom, protestantism, och svensk kyrka. Träffarna i församlingshemmet, gör att jag börjat använda ordet Gud. Jag klarar inte riterna, och psalmerna. Men jag har lärt mig spela ”Blott ett ögonblick i sänder”, på min keyboard. Den är så vacker. Så långt har jag kommit i min tro.
Nu talade jag i telefon, med min vän Åke. Det var jag som ringde. Det är måndag, men han var ledig från jobbet, och satt på tåget, mot Borlänge. Hans Pappa skall ha besök från ”Bostöd”, angående ett nytt boende. Åke är kemiingenjör. Han har läst på Chalmers, liksom min son, långt senare. Åke har blivit chef, och är alltid ute och reser över hela världen. Han gifte sig sent, och de hann bara få ett barn, innan hon blev för gammal. De adopterade en liten kinesiska, som anpassat sig väl till sitt nya hem. Hela familjen lär sig kinesiska. Åke var gitarrist i rockbandet, där jag var sångare, i vår ungdom. Han är en gammal och trogen vän. Han läser mina texter och ger en första respons. Det är viktigt. Åke är också intresserad av min blogg, även rent tekniskt. Jag har nu många texter på bloggen. Det lär bli fler. Än så länge har en av mina texter publicerats i en Göteborgstidning. Jag hoppas, och tror, det blir fler. Jag har redan efter två veckor, haft 50 besökare från Ryssland, och 48 från USA.
Jag är med i en skrivgrupp. De flesta är äldre än mig. Ledaren för gruppen, Birgitta, blev väldigt entusiastisk över min blogg. Vi bestämde att alla tretton i gruppen skall ha sin egen blogg. Då blir texterna tillgängliga för alla, och det går bra att skriva kommentarer till texterna, rakt in i bloggen. Birgitta säger att alla inte kan maila en text, vilket är förutsättningen, för att det skall fungera. Alltså får vi börja höstterminen med en genomgång av basic datakunskap. Det är också en fördel om alla har ett google-konto. Jag har skickat ut en länk för detta, men vet inte om någon nappar, eller klarar att nappa. Min tanke är att initialt hjälpa Birgitta lägga in texter i bloggarna. Bloggarna finns, för jag har redan gjort dem. De är än så länge tomma. Nu skall jag strax åka till Öppenpsyk i Lerum. Jag har en ny kontaktperson. Min förra gick i pension. Jag skulle gissat att hon var under femtio år gammal. Så olika kan det vara. Min nya kontakt, Jakob, har jag träffat två gånger. Efter en halvtimma sa han ”är det något mer du vill ta upp?”. Det gjorde mig mycket besviken. Idag får jag fråga honom hur han ser på våra samtal. Jag kräver inte en utbildad psykoterapeut. Det räcker med ett genuint intresse för mig, som person. Min förra kontakt hade det. Hon visste nog inte att hon blev en bra terapeut genom det.
Kanske en kurator kan fråga så som Jakob gjorde. Inte en psykolog. Jag försöker ringa till Hemtjänsten, för att säga att jag skall vara i Lerum kl. elva. Min promenad kl. tio får inte bli försenad. Ingen svarar. I morse fanns ingen ström i lägenheten. Jag gick min morgonpromenad. När jag kom tillbaka fanns ström. Jag satte på datorn, som jag stängde av innan jag gick ut. Nu har jag gått min ledsagade promenad. En ung kille. Vi pratade om fotbolls-VM, ishockey, och tennis. Jag har skaffat Viasat sport (TV). Där har jag kunnat följa Stanley Cup. Nordamerikanska hockey-ligan. Alltså NHL. Mitt intryck är att det går mycket fortare där. Ett högre tempo. Sedan insåg jag att det till del beror på, att de har mindre rinkar. Smalare och större anfallszon. Nu har jag också insett, att de filmar annorlunda i NHL. Vi är vana vid att en stor del av planen visas. Där visas mycket närbilder. Man kan nästan se hur de svettas. Undra om Europeiska producenter inser skillnaden, i hur det framställs? Nervös inför att köra bil till Lerum. I morgon skall jag till Alingsås och röntga levern. Hoppas att jag inte har prostatacancer. Jag har problem så det räcker.
Det är inte bara operationen, utan dessa kontroller sedan livet ut. Dags att åka. Tillbaks igen. Jag frågade Jakob hur han ser på våra träffar. Han bollade tillbaks frågan. ”Det känns som att prata med en kurator”. ”Jag redogör för läget, och sedan är det slut”. ”Jag vill tala med en psykolog”. ”En genuint intresserad går också bra”. ”I det jag säger, och i journalen, så finns det en massa hål, saker att fråga vidare om”. ”Vivianne, min förra kontakt, insåg mot slutet att vi inte talat mycket om Agnes” ”Vi bestämde att varje gång tala om Agnes en stund”. ”Det finns mycket sådant”. ”Bertil har vi inte heller talat om”. ”Det finns mycket annat”. Det kändes mycket bra. Vi avslutade med att Jakob föreslog att vi fortsätter så nästa gång. Jag tror att jag stärkte honom. Kuratorsrollen bottnade nog i osäkerhet. Jag berättade att en ung präst kommer att hålla i den grundläggande datakursen, för skrivargruppen. Bloggandet kommer jag initialt att sköta tillsammans med Birgitta. Vi talade om tro. ”Om det finns en Gud, så är det långt därifrån, till kristendom, protestantism, och svensk kyrka. Träffarna i församlingshemmet, gör att jag börjat använda ordet Gud. Jag klarar inte riterna, och psalmerna. Men jag har lärt mig spela ”Blott ett ögonblick i sänder”, på min keyboard. Den är så vacker. Så långt har jag kommit i min tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar