Branden

Dörren var låst. 

29 oktober 1998. En fruktansvärd brand hade härjat på ett diskotek i Backa. Gymnasieskolans psykoterapienhet kallades till Burgårdens gymnasium. I Angered mobiliserades BUP och den resurspersonal som gick att uppbringa. Kristeam sattes in på alla gymnasier i Göteborg. Jag ansvarade för arbetet på Burgården. Efter varje telefonsamtal från sjukhusen gick jag ner till tavlan i entrén och satte upp ett nytt namn. ”Döda”. När dagen var slut var summan tvåsiffrig. Bara Angered var värre drabbat med ett offer mer. Anita kallade mig till sitt rum. För första gången fanns det något slags kärlek bakom hennes stränga allvar. ”Gå hem, sjukskriv dig tills du kan arbeta igen”.

I ena ändan fanns en dörr med ett runt fönster. Dörren var låst. I andra ändan fanns en likadan dörr. Den var låst. Bakom en stängd dörr satt personalen. Dom drack kaffe och pratade. Duschslangen var grov och omöjlig att böja. Vattnet var iskallt. Jag kunde inte tala. Jag proppades full med piller. Jag var kataton. Orörlig och ordlös. ”Det är helt ofarligt. Elchock är det enda som kan hjälpa dig nu”. En vision fick mig att säga: ”Jag vill inte bli liggande med en massa slangar”. En vecka gick. Varje dag upprepades budskapet om och om igen. ”Det är ofarligt”. Agnes, min fru vägrade. Tidigt på morgonen kördes jag ner till elrummet. Jag låg i min säng. Jag minns ingenting. Efter tredje övergreppet slutade inte mina kramper. Döden var en fråga om minuter. Min kropp fördes i ilfart till intensiven. Den sövdes ner med barbiturater för att kramperna skulle släppa. Jag var jagad av albansk maffia. Jag rasade ner i helvetet. Rummet ledde vidare någonstans. En maskin tuggade i sig allt. Jag kom allt närmre, slutet. Jag upplevde mitt liv igen. Så här började det:

I porten luktade det illa. Jaegerdorfsplatsen. Systembolaget om hörnet. Fullgubbar. Det stod soptunnor på gården. Vi bodde på första våningen i en etta med dass på svalen. Jag var tre år. Min bror var nio och min syster elva. Flyttade. Ett gigantiskt hus längst ut i väster. Mot skogen. Alla dörrar var lika men ett fönster vid dörren hade färg. Var fjärde dörr hade rött fönster. Jag var rädd. Jag fyllde fyra år. Lilian min lekkamrat från Kustroddaregatan i Majorna kom. Hon var ett år äldre. Jag älskade henne. Jag fick en motorcykel som kunde köra runt på en pall utan att falla ner. Bengt var en tuff pojke. Han tog upp sin tvåhjuling i den höga branten mot gatan utanför huset och åkte rakt utför. Ambulansen körde bort honom. Roger var ett år äldre än jag. Han var kvarterets kung. En storväxt slagskämpe. Hans äldre bror hette Torgny. Han var farlig. Nisse var äldst. Han var tatuerad, gick på sjön och var kriminell. Min bror Peter utmanade Torgny och frågade om Roger vågar slåss mot mig. Torgny, Nisse och Roger skrattade förstås. Roger var stark och det tog mig en stund att besegra honom. Ryktet spred sig och tuffa killar kom långt ifrån för att slå den där killen på Basungatan. Jag kunde inte förlora. Jag visste inte vad rädsla var.

I min klass gick Mari. Hon var lång med ljusa flätor. Hon sprang nästan lika fort som jag. Hon var starkast i klassen efter mig. Ibland brottades vi. Det var fruktansvärt. Inte för att hon var så stark, men för att jag måste ta i henne. Jag älskade Mari. Hon flyttade någon annanstans. Jag gick i söndagsskolan. Jag tog med mina kompisar dit. I andra klass fick vi gå till en lokal vid den stora skolan, Flatåsskolan för att äta i bamba. Jag skyddade mina kompisar mot farliga killar. En gång blev jag utmanad av två tredjeklassare. Det sa dom förstås inte men jag fick reda på det efteråt. Vi bara brottades och det var lätt för mig även fast dom var två. I fyran kom vi till Flatåsskolan. Kungen hette Nacka. Han var ljus och inte mycket större än jag. Han hade två stora dumma hejdukar. Utanför bamba hade Nacka skallat och slagit ner en av mina klasskamrater. Jag sa till honom att be om förlåtelse. Nacka skrattade överlägset. Jag såg hans hejdukar.    

"Slå till mig då om du vill något", sa Nacka. Jag tog i allt jag kunde och slog över näsan. Han stöp. Halvtimman i bamba var den längsta i mitt liv. Jag visste att dom väntade utanför och jag hade ingen som kunde eller vågade hjälpa mig. Det var tomt utanför. Nacka och hans två benknäckare beundrade mig efter det. På fotbollsplanen började vi gräla om ett domslut en främmande jättegrabb och jag. Han skallade mig. Vi brottades. Han var råstark men till slut la jag ner honom och frågade om han ”gav sig”. Det gjorde han och jag släppte upp honom. Då flög han på mig igen. Något sådant hade jag aldrig varit med om förut. Han var fruktansvärt stark. Efter en lång stund fick jag ner honom igen. Jag dunkade hans huvud mot marken tills han grät och bad om nåd. Jag släppte honom och han sprang därifrån. Mina kompisar skrattade åt honom. Hur kunde han vara så korkad så han gav sig på mig? Bara jag visste hur nära det var.

Pianot

 

Pianot.  

Jag satt på en bänk i lekparken mellan skolan och Londongatan där jag bodde. I gungan satt den sötaste lilla tjej jag någonsin hade sett. Hon hoppade ur gungan och kom fram till mig. ”Vad heter du”, sa hon. Jag heter Marianne. Vill du följa med mig upp i skogen? Jag hade blivit blixtkär när jag såg henne i gungan. Vad menade hon? Vad skulle vi göra i skogen? Jag förstod ingenting men blev ändå väldigt besvärad och generad. Det var något som inte stämde. Så brukar det inte gå till när man går upp i skogen, Krokängsparken. Jag sa nej. Hon bodde i radhuset bredvid vårt. Hennes pappa kom ut och fångade mig på gatan när jag gick förbi. Kom in sa han. Jag hälsade på honom och hans lilla mörka fru med den gigantiska barmen. Dom visade mig sitt piano i vardagsrummet.    

”Vi har hört att du är så duktig på att spela piano”. Kan du inte ge privatlektioner och lära Marianne att spela bra? Jag blev väldigt överrumplad. Att bli inbjuden av vuxna till deras hem var inte vanligt. ”Vill du ha något att dricka”. ”En bulle att äta”. ”Både mamma och jag tycker mycket om dig”. Jag tittade på den enorma barmen som hävde sig vid varje andetag. Undra om Marianne skulle få sådana bröst? Nu var hon världens nättaste lilla sötnos, men någonting stämde inte. Dom är inte normala. Alltsammans var väldigt smickrande. Berömmet. Jag skulle få betalt för att sitta regelbundet bredvid Marianne, den fantastiska och göra någonting jag älskade. ”Nej jag vill inte”, svarade jag. Jag förstod inget, men något stämde inte. Sen såg jag henne med en kille . B-sortiment jämfört med henne. Hon var inte gammal när hon blev gravid första gången.  

I början av hösten åkte fotbollslaget på träningsläger till Danmark. Jag delade rum med fete Per och Theodor. Teo var mörk och snygg. Tidigast utvecklad och en tjejtjusare. Han berättade om flickor. Massor föll på plats. Dom hade någonting jag behövde för att livet skulle bli helt. Tjejerna. Att vara söt var inte det enda. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut, eller om någon tjej någonsin skulle vilja ha mig. Fotboll, handboll, löpning, skolrekord var inte alls allt. Inte att vara bäst i engelska med den underbara unga vackra fröken Lisa heller. Älskade hon mig för att jag var bäst eller var det något mer bakom hennes berusande leenden? Jag började se mig om. Var fanns hon? Det var i skolparken i början av hösten. Jag gick i sjuan. Det var två killkompisar, Inga-Lill och jag. Skoldagen var slut. Det doftade blommor och gräs. Hon hade mörkt långt hår och stora mörka ögon. Mina är blågröna. Mitt hår brunt. Vi var lika stora, men hon var en full kvinna. Hennes bröst var fylliga. Hennes läppar tjocka, och hennes ögon tindrade när hon såg på mig. ”Du är den gulligaste jag vet”, sa hon. ”Inga-Lill, Inga-Lill, sjung visan för mig”. Så hade poeten skrivit. Det visste jag. Var det Fröding? ”Min själ är så ensam på levnadens stig”. Vi kysstes.
  På min sida skolan bodde mest killar. Och så Mari, Majsan och Lisa. Det var min Mari, med de långa gula flätorna. Hon hade också flyttat till Bräcke: Bara några år tidigare och hon gick i Färjenässkolan där jag hade slöjd. Vi såg varandra på skolgården men ingen av oss sa någonting. Olle var ledaren. Han var intelligent och hade högsta betyg i alla ämnen. Han var kommunist. Han lyssnade bara på engelsk musik. Animals, Kinks, The Who osv. Han inbillade sig att vi bodde i England och att våra pappor var kolgruvearbetare. Olle drack bara öl. Wersén och hans udda tvilling, ”Tajen” var alltid lojala med honom liksom Dan ”Fisken” Persson och Bengan. Fisken hade två stora tjusiga vinthundar. Lille Gillo var en liten mörk invandrarkille som flöt in i gänget. Han boxades och var helt orädd fast han inte hade någon räckvidd alls. En gång hade vi en turnering i Olles trädgård. Gillo och jag gick till final. Det var otäckt. Han tog det på blodigt allvar och vi skadade varandra riktigt.

Parsista

Skridskobanan.  

”Du har en beundrare”, sa Tobbe. Vi var på Lundbys skridskobana och lekte parsista. Jag tittade mig omkring. Eva tittade på mig. När jag tänkte efter hade hon sökt sig till mig hela tävlingen. Eva, en av de två sötaste flickorna på skolan. Hon var ju ihop med Håkan. Vid spårvagnshållplatsen efteråt smekte jag henne. På kvällen träffades vi. När vi skildes följde jag henne till hennes port nära Kyrkbytorget. Jag dansade hem i natten. Det var mitt livs lyckligaste stund. Vi stod utanför biblioteket. Lotta hade en radio. ”She loves You” och ”Can´t buy me love”, sjöng The Beatles. Vi lekte sanning och konka hemma hos Lotta. Lotta var en bra tjej, men hon var inte särskilt snygg. Det var synd. Lena hade långt ljust hår. Hon var lika snygg som Eva. Hon var ihop med Inge. Håkans bästis. Det var Inge och Håkan som ordnade fester och det var dom som la beslag på de snyggaste tjejerna.    

Lena ville mig någonting. Hon och hennes kompis Sofie tog med mig ut. Vi stannade utanför Lenas port nära Evas. Lena kysste mig. Våra läppar möttes. Jag förstod ingenting. Eva och Lena. Skolans två snyggaste tjejer. Håkans och Inges. Dom var mina. ”Varför är du inte med oss”? Varför är du i jämt kyrkbyn”, undrade Olle. ”. Det är där tjejerna finns, svarade jag uppriktigt. ”Vad är det för mening med att bara leva i Färjenäs, bara lyssna på engelsk musik, fantisera att vi skall bli kolgruvearbetare och tycka synd om oss själva, när allting finns om hörnet”. ”Jag tycker att du skall lyssna på Jimi Hendrix och skaffa dig tjejer. Hendrix spelar på Cirkus nästa helg. Följ med mig dit så skall du få höra Pete Townsends överman”.

Rosenlund

Rosenlund.  

Majsan och Mari gick på Rosenlundsgatan. Mari var aldrig med oss killar. Dom hade nog inga problem att få kunder. Unga, läckra och vackra. ”Ni är bara småkillar. Riktiga män finns i Rosenlund”, sa Mari. Vi brukade planka in på sjömansgården på natten efter fester. Där fanns en utomhusswimmingpool. Mari hade nycklar och tände lamporna i bassängen. En gång när Lisa låg i det lena gräset började hon plötsligt skrika. Hon låg i ett rödmyrebo. Jag tyckte synd om henne. Vi var lyckliga och hade det rätt bra. I alla fall trodde vi det. Mari hängde sig. Kort efter hängde sig hennes lillasyster. Sen fick vi veta att sprätten. Gympaläraren. Farsan hade gjort övergrepp på sina döttrar hela uppväxten. Den änglalika Mari med långa ljusa flätor. Jag förstod varför vi varit småkillar som inte dög.

Elevråd

Teknisk Linje. 

Jag övertalades att ställa upp i valet till elevvårdsordförande. Det var jag, Fransson och en klyftig tjej som hette Lisa. Eleverna röstade men rektor bestämde. Vad som egentligen hände vet jag inte men Fransson blev ordförande. Jag fick ansvar att starta ett skoldisko, och Lisa fick ingenting. Det var Fransson och jag som gjorde skoltidningen. Han var smart och väldigt rolig. Diskot blev ett äventyr och en succé. Två gånger var Doris där med bandet Plums. En gång var Tommy Rander där. Fler och fler elever kom till våra diskon. Sniffarna kom också dessvärre. Vi hade ju själva ansvar för ordningen. Till slut kom t.o.m. SniffarTommy. Han var flera år äldre och bodde förstås i Solgårdarna. Sniffarna höll till i Krokängsparken. En gång gick en polisman in där ensam. Dom slog ihjäl honom. Alla var rädda för Tommy. Jag var ytterst ansvarig för ordningen på skoldiskot. Konstigt nog betalade han utan protester. Han var som ett lamm hela kvällen och när vi stängde gick han utan protester. Kanske var han väldigt glad över att bli insläppt.

Första året på gymnasiet gick jag på Lundby. Teknisk linje. I en annan klass gick en tjej som var sagolik. Första gången jag såg henne var på fritidsgården vid Wieselgrensplatsen. Björn Skifs hade spelat. En pytteliten mörkhårig prinsessa seglade fram över golvet. Hon var fullkomligt perfekt. Hon svävade fram. Fötterna nuddade inte golvet. Hon var helt unik. Hon hette Kristina Lindberg. Kristina blev Sveriges mest utvikta senare. På skolan stod vi i var sin ända av entrén och såg på varandra. Jag kom från ena hållet där tekniken låg. Hon läste på ekonomilinjen och var klasskamrat med Olle. Dom kom från andra hållet. Vi träffades på en fest i Lundby. Kristina och jag blev ensamma i ett litet rum. Jag såg in i hennes vackra ögon i hennes absolut perfekta ansikte. Vi kysstes. Då stormade Olle in i rummet. ”Lyssna inte på honom, sådär säger han till alla”. Magin var bruten och tillfället förstört. Olle vann ju ingenting men var säkert svartsjuk så klart. Kristina var ihop med Danne i Tages. Han var mycket äldre och hade hög status. Man skulle spela i ett band.

När jag var 18 var jag i Floda en sommar. Mormor hade en sommarstuga där. Jag lärde känna bröderna Anders och Erik Couro. Vi var ett gäng killar och tjejer som brukade träffas nere vid sjön. På dagarna badade vi och snackade. På kvällarna gjorde vi en brasa och berättade spökhistorier. Anders hypnotiserade oss, Fast på mig funkade det inte. En amerikan var där och rökte braj. Efter en pipa sprang han mellan träden och skrek ”I´m invisible, I´m invisible”. Amerikaner alltså! ”Jag är Jesus”. Fåke tittade på mig med sorgsna ögon. Han hade blivit konstigare och konstigare. Vi hade lyssnat på Beatles om och om igen. När Pink Floyds första platta kom trodde vi att det inte var sant. Kunde man göra sådan musik. Skriva sådana texter. The gnom, och så småningom ”The Wall”.

Sussi var ett år äldre än oss. Hon var jättesnygg. Hon hade egen lägenhet vid cykelaffären. Hon jobbade på bank och tjänade pengar. Men hon var inte så smart. Hennes kompis var liten, tjock och mörk. Jag var ihop med Sussi och Fåke var liksom ihop med den tjocka. Vi drev alltid med dom. Jag gjorde slut med Sussi. Så vansinnigt dumt av mig. Hon hade allt. Hon tillfredställde bara inte min fåfänga. Intelligens är attraktivt för att man vill ha mer av det man har för lite av. Jag hade så det skulle räckt till oss båda. Dumhet är något annat. Det är en aktiv process som driver mig till vansinne. Sussi var fin. Hon var inte smart, men bara lite långsam. Vad gör det. Hon var inte korkad.

Här igen

Här igen. 

Nu sitter jag här igen. Jag har varit ute på min eftermiddagspromenad. Det regnade inte, men vi hade med oss paraply, ifall. Jag ringde Inger och sedan Gunnel. Det är Axels döttrar. Gunnel bor på gården. Hon kommer att vara där hela sommaren, så det går bra att hälsa på. När som helst. Hur åker man båt från Öckerö hamn? Man kan runda Björkö, norr om, och sedan ta in till inre farleden. Vid Vockards hus, tar man av åt söder, och kör försiktigt in. Det ligger en böe, i infarten. Där tar man det lugnt. ”Du minns väl Trollö”, sa Gunnel. Klart jag gör. Idag går matchen på TV. Finalen i fotbolls-VM. Tyskland mot Argentina. Jag har hållit på Tyskland hela turneringen. Nu när Sverige inte är med. Tyskarna spelar så fint. De kan kortpassningsspel, men spelar framåt. Det är tråkigt att se alla dessa bakåtpassningar som många lag gör. Spanien är värst. Nu regnar det. Det hörs mot fönstret. Snart skall jag äta. Klockan är kvart i fem, på eftermiddagen. En lapp har kommit från biblioteket. Min bok finns inne. Jag beställde en bok om vadfiske på Rörö.    

På nätet gjorde jag en annan beställning. Det var en svart färgpatron till skrivaren. Tre hundra kronor. Dyrt? Det var original. Den skall komma i brevlådan. Jag har ingen brevlåda längre. Nu är det ett skåp i svalen. Innanför entrén. Man måste kolla regelbundet. En klar försämring. Igår tvättade jag. Underlakan, bäddlakan, och örngott. Samtidigt tvättade jag kalsonger, strumpor, och tröjor. Jag får hjälp med matinköp en gång per vecka. Jag får två ledsagade promenader per dag. Var tredje vecka får jag hjälp med städning. Själv sköter jag tvätt, samt värmning av mat. Jag har slutat med kommunal mat. Nu är det bara ICA:s. Hälften vanliga, och hälften runda plastbyttor. Nu plingade det. Maten är varm. Det blev en fyrkantig, med kyckling och ris. Kyckling Jacob. Det är banan i också. Gott. När jag var liten åt vi nästan alltid potatis. Aldrig ris. Makaroner sällan. Så blev det med Agnes också. T.o.m. vår kanin älskade potatis. Jag lagade alltid fiskrätterna. Med ”King Edvard” potatis. Sedan började jag med lövbiff. Agnes älskade vitlökssmör. Hon gjorde även kassler med ananas i ugn. Med ost på. Senare har jag läst att det var innematen på åttiotalet. Jag älskar bröd. Riktigt bröd. Förr fanns det inte i Sverige. Det fanns bara sötlimpor, av olika sorter. 
 

I Saluhallen började riktigt bröd säljas. Surdegsbröd är gott. Det går också att baka vanligt bröd som är gott. Agnes kunde. Nu äter jag inget bröd. Min syster, som är läkare, har hittat på att jag inte tål gluten. Min dotter brukar bjuda på bröd. Det smakar underbart, med riktigt smör, och ost. Kaffet blir godare då. Jag äter en banan till frukost. En frusen skål mat till lunch. Ett vanligt fruset paket till middag. Två körsbärstomater till mellanmål. Två kokta ägg till kvällsmat. Jag dricker mycket saft. Det är min last. Några gånger har jag köpt mörk choklad. För ett år sedan, köpte jag glass några gånger. Jag använder aldrig diskmaskinen. Jag äter inte på tallrik. Bestick sätter jag i en skål vatten. Diskar av dem ibland. Diskar min kaffekopp ibland. När jag var liten gjorde jag filbunke, på landet. Nu äter jag fil någon gång. Det glömde jag förut, men det är väldigt skiftande. Mest för att glutenfri musli är så meningslös. Min vän Åke, lärde mig att gå till ”end” i en lång text. På vanlig PC kunde jag allt sådant där. Nu på mac kan jag inget. Jag vet inte om matchen börjar klockan tjugoett. Det kanske är försnack bara. Jag älskar kvinnan i mitten på soffan. Hon kan verkligen fotboll. Det märks att hon lever med den. En gång hade hon glasögon på sig. Varför inte oftare? Förr tänkte jag mycket på sex. Nu nästan aldrig. 
  Min mobil visslar när det kommit ett mail. Nu har den börjat vissla ändå. Åke vill inte lämna in den. Den har ett allvarligt fel, som han inte tar på allvar. Det går inte att avsluta samtal med den. Ibland blir jag sittande i fem minuter. Skärmen är bara svart. Varje dag spelar jag en stund på min keyboard. ”Blott en dag”, är min favorit. Psalmen alltså. Jag har hittat ett underbart sound. Jag har en separat mixer, och ett separat reverb. Jag har mycket eko nu. Både på sång, och keyboard. Hög volym. Igår kom jag att tänka på en sak. Hur lyhört här är. Tänk om grannarna hör min sång. Jag spelar med lurar, för att inte störa. Tänk om de i alla fall hör bara min sång. Sådant kan låta hemskt. Det vet jag. Efter att jag tänkt på det, har jag slutat sjunga. Nu tänker jag bara sången, medan jag spelar. Nu visslade telefonen igen. Inget mail har kommit. Inget SMS. Något är fel. Ett nytt mail syns i telefonen, men inte i datorn. Klockan är arton och tio. Jag har nyss ätit. Hur går det i Ukraina? Jag har många läsare därifrån, på min blogg. Jag bjöd in Gunnel och Inger dit. De har båda ingen dator. Folk i min skrivgrupp har dator. Kanske kan de inte använda den. Gruppens ledare säger att många inte kan skicka ett mail. Vad gör man då. En grundläggande datakurs. En ung präst, i församlingshemmet, har lovat mig att hålla i det. Skönt, jag har haft mac i fem år. Kan kanske inte på en vanlig PC.

Fallstudier

Tre märkliga fall. 

Ulf var 16 år när han kom till Humlan. Han fick praktikplats. En gång var han fiskare på Grötö. Det var en fantastisk plats med en jätteschysst man som handledare. Jag hade samtal med Ulf. Tiden gick och han blev bara sämre och sämre. Till slut blev han inlagt på Sahlgrenskas psyke med diagnosen schizofreni. Han var mutistisk. En gång när jag var hos honom kom hans mamma på besök. En raffig, snygg flott kvinna. Diamanterna rasslade när hon rörde sig. Hon bodde i ett flott hus i Hovås med Ulfs styvfar. Hon var sminkös. En dag sa Ulf sitt första ord. Det var på en bänk i parken. En gammal senil gubbe la sig i Ulfs säng när han åt lunch, senare. Gubben åt upp Ulfs godis. När Ulf kom tillbaks försökte han strypa gubben. Ulf flyttades till Rättspsyket i Backa. Han flyttades därifrån till en enhet i Sundsvall. Efter 6 år av vår kontakt släpptes Ulf. Jag hade ofta klagat på sjukhusens straffmedicinering. När han gjort något som inte uppskattades las han i bälte och pumpades full med droger som inte hade någon som helst positiv effekt. Ulf led men lät sig inte knäckas. Hans självständighet var otrolig. Jag fattade inte hur han kunde stå emot. Efter att han släpptes började han arbeta på Röda Korset. Han var i stora drag en återställd och normal person. Han hade varit den svåraste patienten i Göteborg i sin åldersgrupp. 6 års psykoterapi stod mot 6 års tung tvångsmedicinering. Ulf hade överlevt med huvudet högt. Han hade besegrat läkemedelsindustrin inifrån. 

”Tuvstarr” sökte för svår ångest. Hon såg ut som, just det, Tuvstarr. Hon kunde inte gå ut när hon inte såg perfekt ut i spegeln. Hon halkade efter i skolan eftersom hon stannade hemma lika ofta som hon gick dit. Det blev likadant i terapin. Hon kom. Sen kom hon inte. Så höll det på. Jag blev glad när jag hörde hennes små klackar trippa mot golvet i korridoren. Hennes lockiga långa blonda hår var hängande eller uppsatt beroende på hur hon mådde. Det tog lång tid att vinna hennes förtroende. Hon var spröd som en frusen videkvist. Jag förstod tidigt att hon varit utsatt för övergrepp. Hon berättade förstås om sina föräldrar. Mest om sin tjocka mamma som tydligen var gränslös mot lilla Susanne, Tuvstarr. Efter tre år var Susanne för gammal för gymnasieskolans Ungdomsrådgivning. Jag fick henne aldrig att prata om det jobbigaste men kanske kunde jag ge henne lite tro på människorna. Många unga tjejer i Susannes situation ”dansar en sommar” och är förbrukade när dom är 18. Tuvstarr var lika vacker och strålande när hon var 20 som när hon var 16. Hur lever hon nu?

Anna var missnöjd med sin kropp och fylld med komplex. Hon mådde dåligt och var alltid nedstämd. Annas pappa var överläkare. Hon var begåvad. Jag hade en divan i rummet som min förebild Freud. Efter de inledande tre intervjusamtalen erbjöd jag patienten divanen. Alla tog vara på detta. Min tanke var att drömmar, fantasier och omedvetna föreställningar och minnen kommer närmre om man kopplar av kroppen och kommer så långt bort från skrivbordet som möjligt. Men jag satt inte bakom patientens huvud som Freud gjorde utan vid sidan ett par meter bort. Patienten kunde se rakt fram in i väggen. Blunda eller titta ut genom fönstret eller vrida på huvudet och möta min blick. Det var patientens val. Anna låg på mage. Det gjorde ingen annan patient. Jag arbetar med kunskap och mycket intuition. Jag vill veta vem patienten är och inte sätta upp murar och stängsel. Allt hör till och går att använda. Jag försökte verkligen vänta ut henne men ingenting förändrades.  Anna hade säkert varit utsatt i någon form. Hon berättade till slut varför hon inte la sig på rygg. ”Jag skäms för min runda mage”. Hennes mage var lika fin som hela hon. Anna hade matproblem. Hon hetsåt och kräktes. Jag kände hennes pappa lite. Hon pratade aldrig om vad hon varit utsatt för. Efter terapins avslutning fick jag höra att hon var ihop med min gymnasiekompis. Som psykoterapeut ser jag alltid känslorna i rummet, stämningen, som en produkt av patientens och mina överföringar. Mina överföringar görs medvetna i handledningen och rensas så mycket som möjligt bort ur terapin. Patientens överföringar är präglingar från det förflutna och det egentliga arbetsmaterialet i terapin. Mycket viktigare och verkligare än det som berättas. Det berättade behöver inte alls stämma med verkligheten men överföringen, oftast helt omedveten, är alltid fullständigt och oförfalskat sann. Någon gång i varje terapeuts karriär börjar gränsen mellan överföring och verklighet att svaja. Drogs hon till en äldre man för att det var så hennes liv skulle bli, eller var detta ett resultat av en störning som terapin skulle upplösa? Anna var lite äldre än patienterna brukade vara. Hon började sent och var en av de som fick dispens att fortsätta över åldersgränsen. Att skicka henne till vuxenpsykiatrin vore inte bra. Hon levde ihop med min gymnasiekompis, tills han dog för några år sen. Hur har hon det nu?

Telefon

Telefon. 

Nu talade jag i telefon, med min vän Åke. Det var jag som ringde. Det är måndag, men han var ledig från jobbet, och satt på tåget, mot Borlänge. Hans Pappa skall ha besök från ”Bostöd”, angående ett nytt boende. Åke är kemiingenjör. Han har läst på Chalmers, liksom min son, långt senare. Åke har blivit chef, och är alltid ute och reser över hela världen. Han gifte sig sent, och de hann bara få ett barn, innan hon blev för gammal. De adopterade en liten kinesiska, som anpassat sig väl till sitt nya hem. Hela familjen lär sig kinesiska. Åke var gitarrist i rockbandet, där jag var sångare, i vår ungdom. Han är en gammal och trogen vän. Han läser mina texter och ger en första respons. Det är viktigt. Åke är också intresserad av min blogg, även rent tekniskt. Jag har nu många texter på bloggen. Det lär bli fler. Än så länge har en av mina texter publicerats i en Göteborgstidning. Jag hoppas, och tror, det blir fler. Jag har redan efter två veckor, haft 50 besökare från Ryssland, och 48 från USA. 
 
Jag är med i en skrivgrupp. De flesta är äldre än mig. Ledaren för gruppen, Birgitta, blev väldigt entusiastisk över min blogg. Vi bestämde att alla tretton i gruppen skall ha sin egen blogg. Då blir texterna tillgängliga för alla, och det går bra att skriva kommentarer till texterna, rakt in i bloggen. Birgitta säger att alla inte kan maila en text, vilket är förutsättningen, för att det skall fungera. Alltså får vi börja höstterminen med en genomgång av basic datakunskap. Det är också en fördel om alla har ett google-konto. Jag har skickat ut en länk för detta, men vet inte om någon nappar, eller klarar att nappa. Min tanke är att initialt hjälpa Birgitta lägga in texter i bloggarna. Bloggarna finns, för jag har redan gjort dem. De är än så länge tomma. Nu skall jag strax åka till Öppenpsyk i Lerum. Jag har en ny kontaktperson. Min förra gick i pension. Jag skulle gissat att hon var under femtio år gammal. Så olika kan det vara. Min nya kontakt, Jakob, har jag träffat två gånger. Efter en halvtimma sa han ”är det något mer du vill ta upp?”. Det gjorde mig mycket besviken. Idag får jag fråga honom hur han ser på våra samtal. Jag kräver inte en utbildad psykoterapeut. Det räcker med ett genuint intresse för mig, som person. Min förra kontakt hade det. Hon visste nog inte att hon blev en bra terapeut genom det. 
 
Kanske en kurator kan fråga så som Jakob gjorde. Inte en psykolog. Jag försöker ringa till Hemtjänsten, för att säga att jag skall vara i Lerum kl. elva. Min promenad kl. tio får inte bli försenad. Ingen svarar. I morse fanns ingen ström i lägenheten. Jag gick min morgonpromenad. När jag kom tillbaka fanns ström. Jag satte på datorn, som jag stängde av innan jag gick ut. Nu har jag gått min ledsagade promenad. En ung kille. Vi pratade om fotbolls-VM, ishockey, och tennis. Jag har skaffat Viasat sport (TV). Där har jag kunnat följa Stanley Cup. Nordamerikanska hockey-ligan. Alltså NHL. Mitt intryck är att det går mycket fortare där. Ett högre tempo. Sedan insåg jag att det till del beror på, att de har mindre rinkar. Smalare och större anfallszon. Nu har jag också insett, att de filmar annorlunda i NHL. Vi är vana vid att en stor del av planen visas. Där visas mycket närbilder. Man kan nästan se hur de svettas. Undra om Europeiska producenter inser skillnaden, i hur det framställs? Nervös inför att köra bil till Lerum. I morgon skall jag till Alingsås och röntga levern. Hoppas att jag inte har prostatacancer.  Jag har problem så det räcker. 

Det är inte bara operationen, utan dessa kontroller sedan livet ut. Dags att åka. Tillbaks igen. Jag frågade Jakob hur han ser på våra träffar. Han bollade tillbaks frågan. ”Det känns som att prata med en kurator”. ”Jag redogör för läget, och sedan är det slut”. ”Jag vill tala med en psykolog”. ”En genuint intresserad går också bra”. ”I det jag säger, och i journalen, så finns det en massa hål, saker att fråga vidare om”. ”Vivianne, min förra kontakt, insåg mot slutet att vi inte talat mycket om Agnes” ”Vi bestämde att varje gång tala om Agnes en stund”. ”Det finns mycket sådant”. ”Bertil har vi inte heller talat om”. ”Det finns mycket annat”. Det kändes mycket bra. Vi avslutade med att Jakob föreslog att vi fortsätter så nästa gång. Jag tror att jag stärkte honom. Kuratorsrollen bottnade nog i osäkerhet. Jag berättade att en ung präst kommer att hålla i den grundläggande datakursen, för skrivargruppen. Bloggandet kommer jag initialt att sköta tillsammans med Birgitta. Vi talade om tro. ”Om det finns en Gud, så är det långt därifrån, till kristendom, protestantism, och svensk kyrka. Träffarna i församlingshemmet, gör att jag börjat använda ordet Gud. Jag klarar inte riterna, och psalmerna. Men jag har lärt mig spela ”Blott ett ögonblick i sänder”, på min keyboard. Den är så vacker. Så långt har jag kommit i min tro.

Upplagd av ola B. kl. 07:05

Fredrik

Fredrik. 

Tom har tidigare skrivit till Fredrik Reinfeldt. Han bollades över till Göran Hägglund. Tom vill få sitt ärende prövat i EU-rätt. Kan ni hjälpa mig med det? Jag har kommunicerat med någon slags skrivare vid socialdepartementet. Nittonhundranittionio utsattes jag för elchocker. Jag fick bestående men. Jag har anmält det, men två gånger fått svaret att "inget fel begåtts". Jag hävdar inte att någon gjort något som går emot hur man brukar ge elchocker. Jag hävdar att jag fått bestående skador, och att det väl inte är avsikten med vård. Jag var utarbetad och togs in på psykiatrisk avdelning vid Borås lasarett. Jag var mycket deprimerad. Den sista knäcken för mig hade varit Backabranden. Jag var då krisansvarig vid Burgårdens gymnasium. Under tio dagar försökte läkare och avdelningsansvarig, övertyga mig om att el behandling är ofarligt. Jag vägrade. Så gjorde också min hustru. Den elfte dagen tidig morgon rullades jag ned till el rummet. Tre tidiga morgnar fick jag elchocker. Efter den tredje kom kramperna tillbaka spontant. Det liknade status epileptikus. Jag fördes i ilfart till intensivavdelningen. Där sövdes jag ned. Det dröjde tolv dygn innan jag kunde väckas upp utan kramper. Jag hade då svårt att tala. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte räkna eller skriva. I dag har jag svårt att gå. Jag kan absolut inte springa. 
 
Tidigare var jag mycket aktiv. Jag spelade tennis, seglade, åkte skidor, och tränade en del på gym. Nu kan jag räkna. Jag kan inte skriva med penna. Jag hittar ord ganska bra igen, men ofta är det fortfarande tomt. Jag önskar en upprättelse. Min livskvalitet är mycket sämre. Det kan ingen göra någonting åt. Jag har behandlats som skräp av sjukvården när jag anmält skadan. Det är ytterligare nedbrytande. Jag önskar en upprättelse. Jag är psykolog. Jag var ansvarig för ungdomsdelen av den psykoterapeutiska specialiseringen på psykolog utbildningen när detta inträffade. Därför visste jag vad jag sade nej till. Jag var utarbetad. Backabranden blev den slutliga knäcken. Jag var krisansvarig vid Burgårdens Gymnasium. Jag vägrade ECT i tio dagar. Den elfte dagen sov jag när jag rullades ned till el rummet. Mina mycket allvarliga skador är livslånga. Jag har vänt mig till lägre instans. Vill inte regeringen Reinfeldt tala med mig, så återstår bara EU. Detta handlar inte bara om mig. Det handlar om principer inom vården. Vem är vården till för? Vems ord väger tyngst? Lämna detta till EU. Hjälp mig med detta. En anmälan som kommer från Sveriges regering måste väga tyngst. Mitt ärende behöver prövas på EU-nivå. Jag hoppas att Fredrik inser det.
Anledningen till att jag skrev till Fredrik, var att jag blir bortkollrad på lägre instans. Jag orkar inte längre bråka med människor som bara vill avsluta mitt ärende med ett nej. Jag var rädd för ECT. I tio dagar vägrade jag. Min hustru också. Mitt liv är förstört. Det kan inte vara vårdens uppgift. Jag önskar någon form av upprättelse. Jag kan inte få mitt liv tillbaka. Jag vill inte att detta skall lämnas som ingenting hänt. Jag orkar inte driva det mer på lägre distans. Vänliga Hälsningar! Tom. 
 
Skulle någon kunna förstå mitt dilemma? Ja, tänkte han. En skulle förstå. Albert Einstein. 1940 fick han amerikanskt medborgarskap, men behöll samtidigt sitt schweiziska. Jam funderade. Einstein trodde på Gud. Han var judiskt religiös. Han trodde också på ett Universum. Han trodde nog på en big bang. Han var säkert begåvad men en produkt av sin tid. Under sin tid på patentverket i Bern utarbetade Einstein fyra artiklar som publicerades i samma nummer, (nr 17, 1905) av fysiktidskriften Annalen der Physik. Den första var ett arbete om den brownska rörelsen, som i praktiken bevisade atomernas (och molekylernas) existens. Den andra beskrev fotoelektriska effekten, för vilken han senare, år 1921, fick Nobelpriset i fysik. Det tredje var den speciella relativitetsteorin 1905, för vilken han är mest känd. Den fjärde artikeln, om ekvivalensen mellan massa och energi, innehöll den berömda formeln E=mc2 där E betecknar energin, m massan och c ljusets hastighet i vakuum. Tom såg ut genom fönstret. Han drömde sig bort till sin barndom. Han drömde om den Mamma han aldrig haft. Han hade haft en bra relation till Pappan. En bra relation till sin bror. Systern hade han över huvud taget ingen relation till. Han somnade och drömde tungt.

Men

Men.

Tom skrev ett mail. Han skrev till Fredrik Reinfeldt. Hej! Nittonhundranittionio utsattes jag för elchocker. Jag fick bestående men. Jag har anmält det, men två gånger fått svaret att ”inget fel begåtts”. Jag hävdar inte att någon gjort något som går emot hur man brukar ge elchocker. Jag hävdar bara att jag fått bestående skador, och att det väl inte är avsikten med vård. Jag var utarbetad och togs in på psykiatrisk avdelning vid Borås lasarett. Jag var mycket deprimerad. Den sista knäcken för mig hade varit Backabranden. Jag var då krisansvarig vid Burgårdens gymnasium. Under tio dagar försökte läkare och avdelningsansvarig, övertyga mig om att elbehandling är ofarligt. Jag vägrade. Så gjorde också min hustru. Den elfte dagen tidig morgon rullades jag ned till elrummet. Tre tidiga morgnar fick jag elchocker. Efter den tredje kom kramperna tillbaka spontant. Det liknade status epileptikus. Jag fördes i ilfart till intensivavdelningen. Där sövdes jag ned. Det dröjde tolv dygn innan jag kunde väckas upp utan kramper. Jag hade då svårt att tala. Jag kunde inte gå. Jag kunde inte räkna eller skriva. I dag har jag svårt att gå. Jag kan absolut inte springa. Tidigare var jag mycket aktiv. Jag spelade tennis, seglade, åkte skidor, och tränade en del på gym. 

Nu kan jag räkna. Jag kan inte skriva med penna. Jag hittar ord ganska bra igen, men ofta är det fortfarande tomt. Jag önskar en upprättelse. Min livskvalitet är mycket sämre. Det kan ingen göra någonting åt. Jag har behandlats som skräp av sjukvården när jag anmält skadan. Det är ytterligare nedbrytande. Jag önskar en upprättelse. Vänliga hälsningar! Tom. Efter några veckor kom svar från regeringskansliet. Bäste Tom, Tack för dina e-brev som har inkommit till Regeringskansliet. Du skrev ursprungligen till Arbetsmarknadsdepartementet och till statsminister Fredrik Reinfeldt men då ditt ärende faller inom Socialdepartementet och socialminister Göran Hägglunds ansvarsområden i regeringen har jag fått i uppgift att svara dig. Låt mig inledningsvis säga att jag tycker att det var starkt av dig att skriva. Jag förstår att det inte kan ha varit lätt, då det måste ha dragit upp många jobbiga och påfrestande upplevelser och jag beklagar verkligen att du inte mår bra idag. Det är givetvis viktigt att alla människor kan känna sig trygga med att den svenska hälso- och sjukvården ger en god vård när de behöver den. Det är landstingens ansvar att se till att medborgarnas behov av vård tillgodoses på ett tillfredställande sätt. 

Mot bakgrund av ditt brev måste jag emellertid nämna att varken statsråd eller anställda vid Socialdepartementet kan ta ställning i enskilda fall inom hälso- och sjukvården. Detta innebär att jag inte får kommentera din situation ytterligare men däremot vill jag nämna något mer generellt om ECT och vilka möjligheter det finns på ett generellt plan att kunna förmedla sina klagomål gällande det man har varit med om i vården. ECT är en av de metoder för behandling av svåra depressionstillstånd som Socialstyrelsen rekommenderar i de nationella riktlinjerna för vård vid depression och ångestsyndrom. Socialstyrelsen gjorde för ett par år sedan en granskning av ECT-behandling vid sju kliniker i tre tillsynsregioner. Resultatet visar att en övervägande del av patienterna erhållit god effekt av behandlingen. Samtidigt fann Socialstyrelsen brister i dokumentationen i patienternas journaler och i vårdens uppföljningar av minnesstörningar och andra kognitiva problem i samband med ECT. Man fann även brister i dokumentationen när det gäller information till patienten. Hälso- och sjukvården ska enligt hälso- och sjukvårdslagen bedrivas så att den tillgodoser patientens behov av trygghet och säkerhet i vården och behandlingen. 

Patienten ska ges individuellt anpassad information om de metoder som finns. Det är hälso- och sjukvårdshuvudmännens ansvar att se till att detta följs. Eftersom ECT är en metod som, enligt Socialstyrelsens riktlinjer, rätt använd har god effekt men som samtidigt kan ge biverkningar, är det naturligtvis av högsta vikt att behandlingen ges på goda grunder, att patienten har fått information om behandlingen och att dokumentationen sköts på ett sätt som möjliggör uppföljning och kvalitetssäkring. Socialstyrelsen har i september 2011 i ett särskilt meddelandeblad (nr 7/2011) förtydligat vilka regler som gäller angående information och patientens delaktighet vid ECT. Om du har vidare frågor eller synpunkter om ECT-behandling får jag hänvisa dig att ta kontakt med Socialstyrelsen. Mot bakgrund av ditt brev vill jag nämna att den som drabbas av skada i hälso- och sjukvården kan ha rätt till ersättning enligt patientskadelagen. Regeringen har emellertid inte möjlighet att uttala sig om frågan om utbetalning av patientskadeersättning i enskilda fall. Enligt patientskadelagen är alla vårdgivare skyldiga att ha en patientförsäkring som täcker den lagstadgade patientskadeersättningen. Landstingen är försäkrade genom Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag (LÖF). 

Den som är missnöjd med LÖF:s beslut om patientskadeersättning ska utbetalas har möjlighet att vända sig till den fristående Patientskadenämnden. Utöver detta är det också möjligt att väcka talan mot LÖF vid allmän domstol. Vidare vill jag nämna att alla som söker vård ska få en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd. Det är denna medicinska bedömning som ska utgöra grunden för vårdgivarens prioritering och för vilken behandling som patienten ska erbjudas. Den behandling som sätts in ska bygga på vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta statueras i patientsäkerhetslagen där det står att hälso- och sjukvårdspersonalen inom den svenska sjukvården ska handla i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Bestämmelsernas syfte är att förebygga skador och eliminera risker i vården. Om en patient anses ha blivit dåligt bemött inom hälso- och sjukvården så är det viktigt att dessa erfarenheter kan tas till vara och leda till förbättringar. För detta ändamål har många sjukhus en patientvägledare eller patientombudsman som man kan vända sig till. Det finns också en möjlighet att vända sig till patientnämnden i sitt landsting.  

 

Patientnämnderna skall utifrån synpunkter och klagomål stödja och hjälpa enskilda patienter och bidra till kvalitetsutvecklingen i hälso- och sjukvården. Detta genom att hjälpa patienter att få den information de behöver, hjälpa patienter att vända sig till rätt myndighet, främja kontakterna mellan patienter och vårdpersonal, samt rapportera iakttagelser och avvikelser av betydelse för patienterna till vårdgivare och vårdenheter. Om man anser att det finns brister i hälso- och sjukvården finns också möjligheten att vända sig till Inspektionen för vård och omsorg (Ivo). Sedan den 1 juni 2013 har Ivo det ansvar som Socialstyrelsen tidigare hade att på nationell nivå utöva tillsyn över hälso- och sjukvården. Jag vill således nämna den möjlighet som finns att vända sig med klagomål rörande hälso- och sjukvården till Ivo. Den 1 januari 2011 trädde en ny patientsäkerhetslag ikraft, med ett delvis nytt ansvarssystem för yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Målet med en fokusering på ökad patientsäkerhet är att minimera antalet fel som begås inom vården och därmed skapa en säkrare vård. Att brister i vården anmäls är en förutsättning för att rutiner ska kunna rättas till och att vården ska bli säkrare. En fungerande klagomålshantering är viktig för att upprätthålla en hög patientsäkerhet. Jag förstår om detta inte var det svar som du hade hoppats på, men jag vill än en gång tacka för att du tog dig tid att skriva och berätta om dina erfarenheter. Jag önskar dig allt gott! Med vänliga hälsningar! Linnea Gullholmer. Brevsvarare för socialministern, Socialdepartementet. Jam hjälpte Tom att skriva tillbaka. Tack för ditt svar Linnea! Anledningen till att jag skrev till Fredrik, var att jag blir bortkollrad på lägre instans. Jag orkar inte längre bråka med människor som bara vill avsluta mitt ärende med ett nej. Jag var rädd för ECT. I tio dagar vägrade jag. Min hustru också. Mitt liv är förstört. Det kan inte vara vårdens uppgift. Jag önskar någon form av upprättelse. Hur vänder jag mig till EU? Jag kan inte få mitt liv tillbaka. Jag vill inte att detta skall lämnas som ingenting hänt. Vad är nästa högre instans. Skall det lösas i Sverige vill jag ha din hjälp. Jag orkar inte driva det mer på lägre instans. Vänliga Hälsningar! Tom.

Katastrof

Katastrof.  

En gång för flera år sedan, var Tom väldigt dålig i benen. Han hade hemhjälp, och en katastrofdosa. Den kallade på särskild personal, när han tryckte på knappen. Han hade aldrig använt den. På hösten hälsade hans dotter på, med sin make. De funderade på att köpa, och ta över hans hus. Ekarna i trädgården var spruckna i höstens alla färger. Det var gult, orange, rött, och mörkrött. Björkarna var gula. Hasselbuskarna var ännu gröna, och kantarellerna var oplockade nere mot vägen. De lyste läckert gula, mot det gröna gräset. På natten vaknade han hungrig. Nudelsoppa tänkte han. Gästerna sov i hans frus och hans säng. Själv låg han i det som varit sonens rum, för länge sedan. Han tog sig ned till köket. Satte på soppan på spisen. Föll obegripligt till golvet. Han hade ännu inte lärt sig, hur man kommer upp då. Soppan rök. Han kämpade för att komma upp. Det gick inte. Soppan kokade torrt. Han var utmattad. Tröttheten sänkte honom ner i längtan att sova. Han somnade.  

När han vaknade var köket fyllt av rök och dimma. Han kunde inte resa sig. Då tryckte han på knappen. Efter en stund kom två unga kvinnor. De kom in i köket. Ställde grytan ute på trappen. Öppnade fönster och dörrar, så att röken tog sig ut. På morgonen grälade dottern på honom, för att han inte haft någon brandvarnare. Varför hade inte hon eller maken gått ner? Första gången hemtjänsten kom så gick han med dem ett varv runt huset. Så småningom fem varv. Efter det gick de vägen ner, och gatan mot skolan, och tog upp i trädgården från det andra hållet. Längre fram gick de till ängen mot skolan, och Storvägen tillbaka. De grälade mycket på honom. De tyckte nog att han var feg och lat. De visste inte. En gång på kvällen gick han fel från köket. Istället för att gå genom hallen, så tog han trappan till källaren. Det var oförberett, så han trillade, och rullade flera varv. Han fick ett djupt jack i pannan när han landade. Det blödde ymnigt. Han sov hela natten där på golvet, nedanför trappen. 

Nästa dag tog han sig till vårdcentralen. De skickade honom i ambulans, till lasarettet. Förskjutning av kotor, konstaterades. Han hade ont länge. Vid hans tredje försök, kom hans bror oväntat in. Han bodde i Herrljunga, men hade ibland ärende till Göteborg. Det hände att han tittade förbi. Blod rann från hans bröst. Ambulanspersonalen, vågade inte avgöra om kniven träffat hjärtat också. De ringde efter helikopter från Sahlgrenska. Den landade på ängen ovanför skolan. Dit körde ambulansen, Barn hade samlats förstås. Han fick ljuddämpande lurar. En kirurg fanns ombord. Han konstaterade att vänster lunga var hopsäckad. Ett hål gjordes i hans bröst, nära halsen. En hård slang fördes in. Syre pumpades in. Det brummade mycket trots hörsellurarna. De landade på Sahlgrenskas tak. Nere på akutintaget lades han på en bår. Kläddes av. Hans bästa jeans klipptes sönder. Han sörjer det ännu. Han kördes till ”Traumaenheten”. Pumpades full med morfin, och somnade. När han vaknat fick han mer morfin. I en säng, längre in, låg en halvgammal knutte. Han ojade sig hela tiden över nya smärtor. Han fick mycket morfin. Till sist klagade han på att det inte var några ”riktiga grejor”. En manlig sköterska, blev mycket förnärmad. ”Det är visst riktiga grejor”, svarade han. Märkte de inte att raggaren bara låtsades smärtor? 
  På ett skrivbord stod ett skelett, utan ben. Förstod personalen inte, att det var en mycket olämplig prydnad för de inneliggande? Vid sitt sjätte, och sista försök, hade han skurit i vänster handled två gånger, redan. Han skar mycket djupt. Ända ner till benen. Duschen stod på, med varmljumt vatten. Han brydde sig inte om stearinljus. Skrev inget till barnen. Han gjorde samma misstag som tidigare. Han tog sina sömntabletter som vanligt. Han satte sig i duschen. Vattnet blandades med blod. Tiden gick. Efter några timmar verkade sömntabletterna. Han ville till sängen. Han kröp ut i hallen. Där blev han liggande. Det blödde inte lika ymnigt som i duschen, men ändå mycket. Tom var naken. Han låg halvt sovande i ett hav av blod. Han vaknade till. Allting snurrade. Han var tom i magen, och mådde mycket illa. Så illa att han gett vad som helst för att bli vanlig. Det ringde på dörren. Det var bostödet. ”Ring ambulans och hämta en låssmed”, viskade Tom. Han brukade inte låsa. Den här gången, hade han låst överlåset t.o.m. Han mådde fruktansvärt illa. Sådant tänker man inte på innan. Man tror att man bara skall dö. Man tänker inte på vägen dit, eller möjligheten att bli liggande på vägen. ”Öppna dörren”. En polis kommenderade. ”Jag kan inte röra mig”, svarade han. Dörren yxades upp. ”Då var det sant”, sa en kvinnlig polis, när hon kom in. Han orkade inte röra sig. Det enda som betydde något var att bli av med illamåendet. Efter flera liter blodtransfusion, försvann det. Att leva är så simpelt ibland. Bara att slippa illamående.

Koffein

Koffein. 

Jag vaknar. Klockan är sju och trettio. Tar fem koffeintabletter. En vitamintablett, femtio plus plus. Öppnar skafferidörren. Min apodosrulle finns där. En apodosrulle innehåller, de medicintabletter som går åt under en dag, i fjorton dagar. förpackade i morgontabletter för sig, och kvällstabletter för sig. Tar morgonmedicinen. Har minskat betydligt på manitabletter, och sömnmedel. Hade dåliga levervärden. Röntgades i Alingsås. Perfekt status. Hade minskat medicin under tre veckor. Bad läkaren på Vårdcentralen utreda varför jag går sämre. Fick sjukhusskador år 1999. Jag var mycket djupt deprimerad. Utbränd. Hade etthundrafemtio personal, utan mellanchefer. Backabranden på det. Vägrade elchock. Tvingades efter tio dagar. Fick nervskador i fötterna, och en skada på balanscentrat i lillhjärnan. Oförändrat sen dess, till denna vintern. 
 
Nu plötsligt sämre. Varför. Remitterades till sjukgymnast. Utreddes. Balansproblem. Visste det. Nu skall jag till hjärtspecialist. Sedan till Öppenpsyk. Tänker be om annan medicin. Hon är ingen stjärna. Kommer säkert att vägra. Så till neurologen i Borås. Meningslöst tror jag. En gång var jag inlagd där, efter ett krampanfall. Inga minnen från en hel månad. Var periodvis psykotisk. Talade in i väggen med mina barn. När jag plötsligt ”vaknade”, låg jag i en säng med grindar. Jag hade knäckt näsa. Sprucken panna. Bruten käke. Brutet revben. Jag förstod att jag nog blivit kissnödig på natten, och försökt ta mig ur sängen. Nu när jag kunde tala, fick jag ligga på en madrass på golvet. Många fick ligga så efter det. En ung sköterska öppnade dörren, när jag satt på toaletten. Hon såg mig, och sa till någon, surt ”upptaget". Hon gick därifrån. Hon lämnade dörren öppen. Sådan kan vården vara. Jag sitter i mitt kök. Jag tar två tabletter mot högt blodtryck. Tar på mig kläder. Fyller koppen med nescafe, Värmer vatten. Öppnar kylskåpet. Tar min morgonbanan, och mjölk. Dricker mitt kaffe, och äter min banan. Kollar datorn. Mail, och blogg. Tar på mig skor och jacka. Tar promenadstavarna. Går min morgonpromenad, och tänker. På psyket fick jag ibland vänta två timmar på mina insomningstabletter. 
 
Nu för tiden måste man vara frisk, om man blir inlagd. Inte ens rakhyvel, kan man få. Tvätta själv, och ha med sig kläder. Duscha varje dag, fast det inte går när du är dålig. Bli utskälld av personal, för att du ligger i sängen ”för mycket”. Behandlingen består i mat på fasta tider, och TV. Tjugo människor skall samsas om programmet. Det blir inte det jag vill se. Ingen att tala med. Ingen tidning, men jag skulle ändå inte orka läsa. Första biten av promenaden är svårast. Det lutar nedåt, och isen har sprängt asfalten. Det går bättre sedan. Jag går runt hemtjänstens hus. De ser mig alltid genom fönstren. Jag ser inte dem. Sista biten går uppåt. Trappor. Där går det bra, fast jag inte gymmar längre. Kommer in, och tar av mig. Sätter mig vid datorn. Börjar på en text. I bästa fall har någon skrivit kommentarer på min blogg. Min kontaktperson, inom hemtjänsten, Lena, skriver ofta. I söndags var det rekord. Väldigt många besök. Nästan hälften av mina läsare är Ryssar. Många är Amerikaner. Min bror är arg. Jag har ändrat tre texter för hans skull. Nu har jag många texter på bloggen. Skriver en till tre om dagen. Har skrivit arton om mina förfäder. Fått in en text i GP. Andra texten kommer in om knappt en månad. Tror att de vill ta in fler. 
 
Det knackar på dörren. Oj, klockan är tio och trettio. Min ledsagade promenad. Jag har två ledsagade promenader, om dagen. Klockan tio, och fjorton. En gång i veckan handlar de åt mig. Var tredje vecka städar de. De ledsagar mig till Vårdcentralen och sådant. Jag fick avslag, på två promenader om dagen. Min överklagan har skickats till förvaltningsdomstolen i Göteborg. Jag blir inte bättre i benen. Måste hålla igång tills vidare. Tar på mig sommarjackan och skor. Jag går bara i fotriktiga träningsskor. Med kardborreband. Klarar inte att knyta. Knäpper aldrig byxorna. En rem håller åt tillräckligt. Duschar allt oftare. Typ var annan dag. Det var en gång i veckan förut. Försökte ta mitt liv, senast för ett och ett halvt år sedan. Skar i handleden tre gånger. Skar mycket djupt sista gången. Har ingen känsel i vänster hand. Kirurgen var förvånad över att jag överlevt. Så djupt, och låg så länge. Polisen krossade dörren. En kvinnlig polis trodde inte på att jag inte orkade öppna dörren. Hon ändrade sig när hon såg mig. Det var en flyktväg, som nu är stängd. Eva min dotter, har tagit upp kontakten. Hon älskar mig. Jag måste leva för henne. Jag har lärt mig spela psalmen ”Blott en dag”, på mitt nya keyboard. Det är ett fint keyboard. Jag har en mixer, och ett reverb till. Det åter nog bra. En hemvårdare sa, ”Lyssnar du på musik”? ”Nej det är jag som spelar". Jag var hyfsad på gitarr förut. Jag spelade och sjöng, i ett rockband. Vi var ute mycket, och spelade mest sextiotals cowers. Nu förstår jag musik bättre. Jag vill bilda ett band, Har talat med Åke, gitarr. Jag tänker på hans solospel. Jag har gått promenaden. Sagt vad bloggen heter. Vi har gått halva vägen, Det surrar i mina fötter. Mina knän är som gelé. Nu börjar vägen uppåt igen. Sista biten skäms jag, men ingen ser det. Hon öppnar ytterdörren. Vi går in. Halva dagen har gått.

Ledsagaren

Ledsagaren. 

Idag var Tom på Vårdcentralen. Han gick med den unga ledsagaren Sara. Lokalerna var iordninggjorda och fina. Han hade frikort. Efter en kort stund i väntrummet, kom den unge doktorn, Christian fram. ”Hej Tom”, sa han. De gick in på hans rum. ”Du har hepatit C”, sa han. Det vet du ju sedan jag ringde igår. Han lyssnade. ”Vi kan gå igenom föreskrifterna”, sa Christian. Det smittar oftast genom blodet. Det finns inget vaccin mot hepatit C. Christian läste upp föreskrifterna. Summan var väl att man skall undvika anala samlag. Sjukdomen går ofta att bota, men det tar lång tid. Remiss kommer att skickas till infektionskliniken i Borås. ”Det kan leda till levercancer”. Han visste att levercancer dör man av. ”Jag måste få fråga en sak”, sa Christian. Tom nickade. ”Var det fel av mig att ringa”, sa han. ”Blev det en chock”. Han skakade på huvudet. ”Nej, det var helt ok”, sa han. ”Jag undrar för andra patienters skull”, sa doktorn. ”Christian är sympatisk”, tänkte han. ”Och väldigt ung”. Christian upprepade sin fråga, några gånger, med lite olika vinklingar. Han såg som sin plikt att lugna Christian. ”Vi har ju träffats förut, så det var inget problem”, sa han. 
 
När han gick hemåt regnade det ymnigt. ”Tur att vi tog paraply”, sa Sara. Han var försjunken i tankar, och känslor. Sara pratade om fotboll. ”Jag hoppas att Frankrike slår Tyskland”, sa hon. ”De spelar imorgon”. Han kände sig vemodig. Inga tankar rusade genom honom. Det var bara ett tungt vemod. Hemma frågade Sara, om det var någonting han behövde hjälp med. ”Nej det är inget. Jag får väl bara smälta det här”. Han satt på bänken i hallen. Han hade tagit av den våta jackan och skorna. Sara ställde paraplyet i duschrummet. ”Den får stå och rinna av sig”, sa hon. Han reste sig. Sara klappade honom på ryggen. Hon öppnade dörren, och gick ut. ”Sköt om dig”, sa hon. Han satte sig vid datorn. Han tänkte skriva ett mail till sin bror, och berätta om levern. Ett mail hade kommit. Det var från Lerumstidningen. En annons med bloggen, hade lagts upp. Bra. Han ringde till redaktionen. ”Tack för annonsen”, sa han. ”Vill ni publicera en text går det bra”. ”Dina texter var mycket fina. Vi återkommer om eventuell publikation”. Han kände sig sådär. Bra med annonsen. Han ville att alla skulle älska hans texter. Oförbehållsamt. ”Eventuell publikation”. Det räckte inte för honom. ”Cancer i levern”, tänkte han. ”Undra hur länge jag lever. Vad kommer att hända?” Nu mindes han något som Christian sagt. ”De är tveksamma till att behandla personer med psykiska besvär”. Vad betydde det? Varför? 
 
Tom tänkte på livet. Hur konstigt det blivit. Allting var så overkligt. Han hade inget jobb längre. Inga drömmar, eller tankar på att starta företag och ta emot patienter, som förut. Bilen var oviktig. Mobilen också. Maten var ensidig, och färdiglagad. Glutenfri! Det var hans systers påhitt. Samma mat dag ut och dag in. Banan till frukost. Ägg till kvällsmat. Lunch klockan elva. Middag klockan sjutton. Samma promenad varje dag. Alltid tre gånger om dagen. Tolv armhävningar. Tolv situps. Alltid efter morgonpromenaden. Keyboard varje dag. Samma låtar. Först ”flottarkärlek i takt 90”. Sist ”blott en dag i takt 75”. Samma ljud. Det fanns en förändring. Han vaknade inte längre med lurar. Tom hade slutat lyssna sig till sömns. Var det bra. Ville Tom leva längre. Inget damsällskap. På onsdag i nästa vecka skulle Tom till sin dotter. Bilen skulle komma åtta och trettio, som vanligt. Hämta kl. tjugo och nollfem, som vanligt. Men det var inte vanligt att träffa dottern. Hela hennes familj hade varit sjuk. Nu var det månader sedan sist. Tom blev nervös när han tänkte på det. Det var också overkligt. Samtidigt var det, det enda verkliga i Toms liv. Tänk. 
 
Tom har ingen kontakt med sin son. De sågs för ett halvår sedan. Sonen hade gift sig, och köpt ett hus på Hisingen. Tom tog en bil dit. Det var svårt, även för taxiföraren att hitta rätt bland alla små gator. Sonen ville att Tom skulle hjälpa till att snickra. När båda var yngre var Tom specialist på det mesta, Han snickrade, målade, drog el, och rör. Drog avlopp. Byggde badrum, kök och toaletter. Satte in fönster och dörrar. Byggde altan, och ändrade i källaren. Allt detta mindes sonen. Inget av det kan Tom nu. Tom erbjöd sig att hämta verktyg, och vara passup. ”Du är för långsam”, konstaterade sonen. Hans bygge var mer omfattande och stort, än vad Tom någonsin gjort. ”Gå hem och träna”, sa sonen. Han förstår inte att Pappa tränar, men det hjälper inte. Det går inte. ”Dottern ser mig mer som jag är”, tänkte Tom. Han har lämnat livet mentalt. Nu skall han lämna det även fysiskt. Tom vill inte. Han älskar sin dotter. ”Hon håller mig kvar”, tänker Tom. ”Jag vill inte dö på detta sätt”. Tom grubblar. Han tänker, ”ett ögonblick i sänder”. ”vad än som kommer på”.

Svimmade

Svimmade. 

Min maniska period, slutade med att jag svimmade av trötthet, strax före färjeläget på Burö. Det var tidig morgon. Klockan var ca fem. Solen hade nyss gått upp. Ingen buss hade funnits, så vi gick över öarna. Vi, det var valpen och jag. Det var på den promenaden genom natten, som vi verkligen kom varandra nära. Han lärde sig att gå vid min sida. Varje gång han kände en viktig doft, stannade jag, och lät honom sniffa färdigt. Sedan följde han mig troget. På höjden av vägen på Hälsö, fanns ett träd fullt av plommon. Grenarna sträckte sig utanför tomten. Frukterna var gula, röda, och fullmogna. Jag stannade och åt. Jag frossade på plommonen. 
 
Då upptäckte jag att valpen var borta. Jag letade inne i trädgården, utanför, ja överallt. Han var borta. Till slut vandrade jag vidare, mot färjan. Nästan framme blev allting suddigt. Över mig stod en kvinna. Runt henne stod män. De hjälpte mig upp. En av männen berättade att han var räddningsarbetare på Knippla ambulanstjänst. Kvinnan sa att hon skulle till Rörö, liksom jag. Vi skulle ta sällskap. Jag såg henne inte på färjan. När jag kom över följde jag vägen. Det var sig inte likt. Vägen tog slut. Vass växte sig hög, och det blev allt svårare att ta sig fram. Till slut gav jag upp och gick tillbaka. Äpplen hängde över vägen. Jag åt. Allting blev dimma. Över mig stod mannen igen. Nu i gröna ambulanskläder. De tog mig ner till en mottagning i hamnen. Jag var på Knippla. 
 
Efter Agnes död hade jag två stora hus. Ett i Floda, och ett på Rörö. Kusiner och sysslingar fanns överallt omkring mig. Barnen hade flyttat, och hade eget. Jag sålde huset i Floda, och köpte lägenhet centralt. Där bodde jag när allting började gå fortare, och jag blev gladare och gladare. Jag sålde lägenheten och flyttade till sommarvillan på Rörö. Jag träffade Astrid, genom facebook. Min vän Bosse var snickare. Han hjälpte mig med huset. Rune var målare på ön. Han målade och tapetserade. En gång kom han när Astrid var där. Hon skrattade på sitt speciella vis, och Rune tyckte mycket om henne. Bosse hade en skogsfastighet nära Arvika i Värmland. Jag körde ofta till Arvika. Mest till Bosse. Ambulanspersonalen tog mig till en båt. Det var den flottaste båt jag varit i. Utrustad med allt. Sedan bytte vi till en bil, som nästan flög fram över vägarna. Den var också utrustad med allt. Jag skulle få en Förvaltare. Jag hade gjort av med mycket pengar. Min ekonomi var ett kaos. Vi var på Mölndals sjukhus. Jag pendlade till Värmland i en mercedescab. 
 
Jag hade fyra bilar. En amerikansk cab. Två mercedescabbar. En vanlig mercedes. Jag köpte en herrgård i Värmland. Jag tackade ja till Förvaltare. Det skapade förvåning. Man brukar tydligen inte vilja ha det. Till mötet kom Peter, min blivande Förvaltare. Jag gick mina promenader, i vintern, på Mölndals psykiatriska lasarett. Astrid kom och hälsade på mig. När vintern hade gått var det tid för mig att lämna Mölndal. Jag kom till Pingstkyrkans härbärge på Drottninggatan, i centrala Göteborg. Det var mycket ruffligt därinne. Varje dag försökte de frälsa mig. Duschen låg flera hundra meter bort, genom långa korridorer. Där var kallt och äckligt. Åke hälsade på mig. Kören repeterade. Jag bad socialsekreteraren att få komma någon annan stans. Jag fick komma till Mellby gård. Chefen på Pingstkyrkan körde mig dit. Medan han körde sa han hela tiden ssssssssss. Det betyder Jesus. På Mellbygård fick jag en lägenhet utanför själva gården. Gården ligger norr om sjön Anten. Mellbygård är kända för sin goda mat. Sista målet serverades kl. sjutton. Jag åt mycket eftersom jag inte ville riskera att vara hungrig, när jag gick till sängs. Jag vägde mig mot slutet där. Jag vägde åttiotvå kilo. Min normala vikt är sextioåtta kilo. Jag har aldrig varit så ensam, som på Mellbygård. Det fanns aktiviteter, men inget jag klarade att ingå i. Jag promenerade. Det fanns ingen annan stans att gå, än på landsvägen. Det var där jag gick. På landsvägen.

Vidskeplig

Fredag den 13 juni.

Idag är det fredag den trettonde juni. Jag är faktiskt vidskeplig. Jag gör aldrig tretton situps t.ex. Det får bli tolv eller fjorton. Jag lyssnar på Eric Clapton på Spotify. Min mat är färdig. Det är ICA:s frusna ”Oxjärpar”. De får svalna en stund. I morse lämnade jag blodprov på Vårdcentralen. De har bytt namn. Nu heter de ”Närhälsan” i stället. Det innebär nog att de blir mycket bättre. Där var väldigt rörigt. De bygger om delar av lokalen. Om en vecka skall det vara klart. Nu ringde min väninna. Hon arbetar på Närhälsan. Hon trivs väldigt bra här i Floda. Jag stödde henne i att söka sig hit, och bort ifrån där hon var. Det går bra för henne. Det är gulligt av henne att ringa så ofta, som hon gör. Jag berättade att jag fått 32 besökare från Ryssland på min pinfärska textblogg. Hennes man har inte hört av sig om bloggen. Det är tråkigt. I dag har jag bara gått två promenader. Min första promenad går jag normalt direkt efter frukosten. Min frukost består av massa medicin, en banan och en kopp kaffe. Jag är mano/depressiv. Det kallas nu för tiden, bipolär sjukdom. Jag får mycket medicin, som hjälper mot mani. Den hjälper inte mot depression. 
 
Antidepressiv medicin tål jag inte. Det ger mig ohanterlig ångest. I USA är det förbjudet att ge antidepressivt till bipolärt sjuka. Jag äter också medicin mot epilepsi. Jag är inte epileptiker, men jag har haft två epilepsiliknande krampanfall. Modell mycket allvarliga. Dödliga om man inte genast kommer under läkarbehandling. Alltså sövs ner. Jag äter också mycket sömnmedicin. Varför vet jag inte, men det blir väl så, om man kommer inom psykiatrin. Vid mitt första krampanfall sövdes jag i tolv dygn, innan jag kunde väckas upp utan kramper. När jag vaknade hade jag svåra nervskador i fötterna. Jag har gått dåligt sedan dess. Det har varit oförändrat sedan det hände år 1999. Nu efter vintern blev jag plötsligt sämre. Redan efter hundra meter, blir jag som gele´ i knäna. Ett tag gick jag på gym varje morgon. Det var svårt att ta sig till bilen efteråt. Det blev inga framsteg i benen, så jag tappade motivationen. Nu går jag i stället tre promenadslingor per dag. Den första går jag ensam med stavar. 

Den bipolära sjukdomen gör mig skygg. Alltså skygg för att gå ut. Jag har preliminärt fått beviljat två ledsagade promenader per dag. En kl. tio, och en kl. fjorton. Kommer det någon och hämtar mig, så klarar jag att gå ut, även om jag är mycket skygg. Jag är minst skygg på morgonen. Det ökar eftersom dagen går. 
I morse skulle jag vara på Närhälsan kl. åtta och femton. Jag hann inte gå min stavpromenad innan dess. Kl. åtta kom min ledsagare. Vi gick genast. Det är rörigt i lokalen. Förr var jag väldigt lättstucken i båda armvecken. Nu är det mycket svårt. Ibland får jag ta på handen. Hon hittade rätt i vänster arm. ”Du är givmild”, sa hon. I söndags fick jag in min första text i GP. Jag har skickat dem två texter till. Jag tror jag får in dem. Redaktören har till och med, läst på min blogg. Det kändes bra att prata med honom. Det är bra att det är något man fortfarande kan. Att lämna blod, och att skriva. Mina levervärden är dåliga. 

Jag sökta Närhälsan, för att tala om mina ben. Doktorn konstaterade att jag har högt blodtryck. Jag äter nu två mediciner mot det. Sedan konstaterade han att mina levervärden inte är bra. Jag skall till Alingsås lasarett, och ljudröntga lever, galla osv. Det är inte cancer säger min väninna på Närhälsan. Det blev lite komiskt när jag ställde en fråga till den unge läkaren, och han svarade. ”Det skall jag fråga min handledare om”. ”Vem är det”, frågade jag. Ja, gissa vem? Allt går i cirklar. Kanske för att man är gammal. ”Ni är ett vackert par”. Sa en kvinnlig pensionär, när jag höll en yngre kvinnlig ledsagare under armen. Det finns alltså hopp fortfarande. Eller är jag bara gammal? Jag är nog både gammal och ung, som alla andra gamla. Kan levervärdena bero på att jag äter för mycket medicin? Det är sju år sedan jag var manisk. Maten var god. Klockan är strax arton. Då tar jag mina Nozinan. Sedan tar jag Propavan kl. tjugo. Kl. tjugotvå Imovan.

Slutet

Mot sitt slut. 
Tiden på Mellbygård, gick mot sitt slut. Varje kväll hade jag ringt Astrid. Jag älskade henne. På min dator hade jag mobil uppkoppling. Jag följde lägenhetsmarknaden. Särskilt Floda, och fastighetsbyrån. Jag kände en handläggare där. Mäklare och städerska var permanenta, för mig. Städfirmans chef kom själv ut en gång, när det var tight för dem. Plötsligt dök det upp en lägenhet i huset bredvid, där jag bott tidigare. Annars var den precis likadan. Jag ringde om den. Det var en bostadsrätt. Ganska ruffig. Endast kaklet i badrummet var fint. 690.000 kr. ”Jag tar den”. Min Förvaltare, Peter; informerades löpande. Han hade inga invändningar. En snickarfirma valdes ut. Allt gjordes om, utom kaklet i badrummet. Peter tyckte att jag skulle ha en tvättmaskin i köket. ”Nej, där skall jag ha en diskmaskin. Tvättmaskinen skall vara i duschrummet”. Så blev det. Målaren berömde mitt val av tapeter. Att jag inte valde mönsterpassning var en tillfällighet. Jag ville bara ha olika toner i de olika rummen.   

Lägenheten var verkligen exakt som den förra. T.o.m. läget i huset var likadant. Bara ytterdörren var katastrofalt dålig. Åke följde med till IKEA. Vi köpte gardiner. Väldigt moderna. Han satte upp dem. Ny ytterdörr skulle sättas in till hösten. Peter säger att jag har god ekonomi. Antagligen för att jag hade hög lön, när jag arbetade. Ändå sänkte jag min lön med flera tusen, när jag sa upp mig i Alingsås, och gick tillbaks till mitt gamla jobb, i Göteborg. Förvaltningschefen i Alingsås var inte trevlig. När Agnes fick sitt dödsbesked, och jag blev dålig, så gjorde jag ett försök, att komma tillbaks till arbete efter några månader. Jag bad att få ett enkelt jobb på halvtid. ”Du är rektor, och skall träna som det”, sa han. På halvtid, djupt deprimerad, förväntades jag göra ett heltids rektorsjobb, utan inskränkningar. Det gick så klart inte. Jag gick tillbaks till Göteborg, men var inte psykiskt närvarande. Det var omöjligt. Men nu går jag i alla fall plus varje månad. Alltid något. Det hände något märkligt i Alingsås. Efter några dagar på mitt nya arbete, hämtade den politiska ledningen upp mig, och körde ut till golfbanan. Det var en moderat kvinna. Med sig hade hon vice, som var en manlig socialdemokrat. De bjöd på lunch.   

Efter en stund insåg jag att de talade om för mig, hur jag skulle sköta mitt jobb. Det är ju normalt förvaltningschefens uppgift. Sedan ville de få mig, att prata skit om henne. Jag förstod att de tänkte sparka henne. Hon var en ovanligt sympatisk förvaltningschef. Båda delarna var det som kallas ”Politikerstyre”. Det anses förbjudet. Men tydligen inte i Alingsås. På Mellbygård fanns en swimmingpool. Jag simmade och badade ofta. Jag var nog den flitigaste nyttjaren av badet. När sommaren kom, drack vi kaffe ute alltmer. Jag tyckte om det. Jag var ofta glad. Mest för att jag visste att jag snart skulle lämna. En sympatisk kille, dryga trettio år fick en fråga av mig. ”Hur länge har du varit här”. Han svarade ”jag har varit här sedan jag var arton år”. Han hade alltså levat hela sitt vuxna liv här. Fruktansvärt skrämmande. Han var med i många aktiviteter, och trivdes bra. Han levde sitt liv, och kanske resten av det, här. Jag rös. Han kanske var schizofren. Det fanns flera uppenbart schizofrena på Mellbygård. Det skrämde mig. Så hemskt att vara inlåst i schizofreni. För hela livet. En läkare kom en gång i månaden. Jag bad om stesolid till mina Göteborgsbesök. Jag fick det, men hon led av mina framhärdanden.   

När jag lämnade Mellbygård, hade jag två burkar med mig. I lönndom. Två kommunsköterskor besökte mig i min nya lägenhet. De trodde nog inte på att burkarna kommit bort. Jag fick bostöd, i min lägenhet. De ville att jag skulle delta i kommunens aktiviteter. Jag försökte med det ena efter det andra. Det gick inte. Det kändes inte meningsfullt. Jag blev bara utanför. Mina riktiga vänner, och mina släktingar, var meningsfullt att hålla kontakten med. Diakonissan, soppluncher, och församlingshemmets skrivargrupp, blev meningsfullt. Där lade jag min energi. Ett tag gick jag till badträning. Det var en liten bassäng, med varmt vatten. Jag slutade för att det var livsfarligt. Kaklet på golvet var glashalt. Det finns ju kakel, som är som sandpapper. Varför lägger man golv, som är glasblanka, och fruktansvärt halkiga? Jag ramlade en gång. Det var hemskt och mycket skrämmande. Jag gick också på gym, varje morgon, en period. Jag tränade benen. Det hjälpte mig inte att gå bättre, så jag tappade motivationen. Så som jag halkade i badet. Likadant halkar jag på livet. Är det livet som är halt, eller har jag endast dålig balans? Bara Agnes vet, däruppe som hon är. För hon är väl det?