Katastrof

Katastrof.  

En gång för flera år sedan, var Tom väldigt dålig i benen. Han hade hemhjälp, och en katastrofdosa. Den kallade på särskild personal, när han tryckte på knappen. Han hade aldrig använt den. På hösten hälsade hans dotter på, med sin make. De funderade på att köpa, och ta över hans hus. Ekarna i trädgården var spruckna i höstens alla färger. Det var gult, orange, rött, och mörkrött. Björkarna var gula. Hasselbuskarna var ännu gröna, och kantarellerna var oplockade nere mot vägen. De lyste läckert gula, mot det gröna gräset. På natten vaknade han hungrig. Nudelsoppa tänkte han. Gästerna sov i hans frus och hans säng. Själv låg han i det som varit sonens rum, för länge sedan. Han tog sig ned till köket. Satte på soppan på spisen. Föll obegripligt till golvet. Han hade ännu inte lärt sig, hur man kommer upp då. Soppan rök. Han kämpade för att komma upp. Det gick inte. Soppan kokade torrt. Han var utmattad. Tröttheten sänkte honom ner i längtan att sova. Han somnade.  

När han vaknade var köket fyllt av rök och dimma. Han kunde inte resa sig. Då tryckte han på knappen. Efter en stund kom två unga kvinnor. De kom in i köket. Ställde grytan ute på trappen. Öppnade fönster och dörrar, så att röken tog sig ut. På morgonen grälade dottern på honom, för att han inte haft någon brandvarnare. Varför hade inte hon eller maken gått ner? Första gången hemtjänsten kom så gick han med dem ett varv runt huset. Så småningom fem varv. Efter det gick de vägen ner, och gatan mot skolan, och tog upp i trädgården från det andra hållet. Längre fram gick de till ängen mot skolan, och Storvägen tillbaka. De grälade mycket på honom. De tyckte nog att han var feg och lat. De visste inte. En gång på kvällen gick han fel från köket. Istället för att gå genom hallen, så tog han trappan till källaren. Det var oförberett, så han trillade, och rullade flera varv. Han fick ett djupt jack i pannan när han landade. Det blödde ymnigt. Han sov hela natten där på golvet, nedanför trappen. 

Nästa dag tog han sig till vårdcentralen. De skickade honom i ambulans, till lasarettet. Förskjutning av kotor, konstaterades. Han hade ont länge. Vid hans tredje försök, kom hans bror oväntat in. Han bodde i Herrljunga, men hade ibland ärende till Göteborg. Det hände att han tittade förbi. Blod rann från hans bröst. Ambulanspersonalen, vågade inte avgöra om kniven träffat hjärtat också. De ringde efter helikopter från Sahlgrenska. Den landade på ängen ovanför skolan. Dit körde ambulansen, Barn hade samlats förstås. Han fick ljuddämpande lurar. En kirurg fanns ombord. Han konstaterade att vänster lunga var hopsäckad. Ett hål gjordes i hans bröst, nära halsen. En hård slang fördes in. Syre pumpades in. Det brummade mycket trots hörsellurarna. De landade på Sahlgrenskas tak. Nere på akutintaget lades han på en bår. Kläddes av. Hans bästa jeans klipptes sönder. Han sörjer det ännu. Han kördes till ”Traumaenheten”. Pumpades full med morfin, och somnade. När han vaknat fick han mer morfin. I en säng, längre in, låg en halvgammal knutte. Han ojade sig hela tiden över nya smärtor. Han fick mycket morfin. Till sist klagade han på att det inte var några ”riktiga grejor”. En manlig sköterska, blev mycket förnärmad. ”Det är visst riktiga grejor”, svarade han. Märkte de inte att raggaren bara låtsades smärtor? 
  På ett skrivbord stod ett skelett, utan ben. Förstod personalen inte, att det var en mycket olämplig prydnad för de inneliggande? Vid sitt sjätte, och sista försök, hade han skurit i vänster handled två gånger, redan. Han skar mycket djupt. Ända ner till benen. Duschen stod på, med varmljumt vatten. Han brydde sig inte om stearinljus. Skrev inget till barnen. Han gjorde samma misstag som tidigare. Han tog sina sömntabletter som vanligt. Han satte sig i duschen. Vattnet blandades med blod. Tiden gick. Efter några timmar verkade sömntabletterna. Han ville till sängen. Han kröp ut i hallen. Där blev han liggande. Det blödde inte lika ymnigt som i duschen, men ändå mycket. Tom var naken. Han låg halvt sovande i ett hav av blod. Han vaknade till. Allting snurrade. Han var tom i magen, och mådde mycket illa. Så illa att han gett vad som helst för att bli vanlig. Det ringde på dörren. Det var bostödet. ”Ring ambulans och hämta en låssmed”, viskade Tom. Han brukade inte låsa. Den här gången, hade han låst överlåset t.o.m. Han mådde fruktansvärt illa. Sådant tänker man inte på innan. Man tror att man bara skall dö. Man tänker inte på vägen dit, eller möjligheten att bli liggande på vägen. ”Öppna dörren”. En polis kommenderade. ”Jag kan inte röra mig”, svarade han. Dörren yxades upp. ”Då var det sant”, sa en kvinnlig polis, när hon kom in. Han orkade inte röra sig. Det enda som betydde något var att bli av med illamåendet. Efter flera liter blodtransfusion, försvann det. Att leva är så simpelt ibland. Bara att slippa illamående.