Slutet

Mot sitt slut. 
Tiden på Mellbygård, gick mot sitt slut. Varje kväll hade jag ringt Astrid. Jag älskade henne. På min dator hade jag mobil uppkoppling. Jag följde lägenhetsmarknaden. Särskilt Floda, och fastighetsbyrån. Jag kände en handläggare där. Mäklare och städerska var permanenta, för mig. Städfirmans chef kom själv ut en gång, när det var tight för dem. Plötsligt dök det upp en lägenhet i huset bredvid, där jag bott tidigare. Annars var den precis likadan. Jag ringde om den. Det var en bostadsrätt. Ganska ruffig. Endast kaklet i badrummet var fint. 690.000 kr. ”Jag tar den”. Min Förvaltare, Peter; informerades löpande. Han hade inga invändningar. En snickarfirma valdes ut. Allt gjordes om, utom kaklet i badrummet. Peter tyckte att jag skulle ha en tvättmaskin i köket. ”Nej, där skall jag ha en diskmaskin. Tvättmaskinen skall vara i duschrummet”. Så blev det. Målaren berömde mitt val av tapeter. Att jag inte valde mönsterpassning var en tillfällighet. Jag ville bara ha olika toner i de olika rummen.   

Lägenheten var verkligen exakt som den förra. T.o.m. läget i huset var likadant. Bara ytterdörren var katastrofalt dålig. Åke följde med till IKEA. Vi köpte gardiner. Väldigt moderna. Han satte upp dem. Ny ytterdörr skulle sättas in till hösten. Peter säger att jag har god ekonomi. Antagligen för att jag hade hög lön, när jag arbetade. Ändå sänkte jag min lön med flera tusen, när jag sa upp mig i Alingsås, och gick tillbaks till mitt gamla jobb, i Göteborg. Förvaltningschefen i Alingsås var inte trevlig. När Agnes fick sitt dödsbesked, och jag blev dålig, så gjorde jag ett försök, att komma tillbaks till arbete efter några månader. Jag bad att få ett enkelt jobb på halvtid. ”Du är rektor, och skall träna som det”, sa han. På halvtid, djupt deprimerad, förväntades jag göra ett heltids rektorsjobb, utan inskränkningar. Det gick så klart inte. Jag gick tillbaks till Göteborg, men var inte psykiskt närvarande. Det var omöjligt. Men nu går jag i alla fall plus varje månad. Alltid något. Det hände något märkligt i Alingsås. Efter några dagar på mitt nya arbete, hämtade den politiska ledningen upp mig, och körde ut till golfbanan. Det var en moderat kvinna. Med sig hade hon vice, som var en manlig socialdemokrat. De bjöd på lunch.   

Efter en stund insåg jag att de talade om för mig, hur jag skulle sköta mitt jobb. Det är ju normalt förvaltningschefens uppgift. Sedan ville de få mig, att prata skit om henne. Jag förstod att de tänkte sparka henne. Hon var en ovanligt sympatisk förvaltningschef. Båda delarna var det som kallas ”Politikerstyre”. Det anses förbjudet. Men tydligen inte i Alingsås. På Mellbygård fanns en swimmingpool. Jag simmade och badade ofta. Jag var nog den flitigaste nyttjaren av badet. När sommaren kom, drack vi kaffe ute alltmer. Jag tyckte om det. Jag var ofta glad. Mest för att jag visste att jag snart skulle lämna. En sympatisk kille, dryga trettio år fick en fråga av mig. ”Hur länge har du varit här”. Han svarade ”jag har varit här sedan jag var arton år”. Han hade alltså levat hela sitt vuxna liv här. Fruktansvärt skrämmande. Han var med i många aktiviteter, och trivdes bra. Han levde sitt liv, och kanske resten av det, här. Jag rös. Han kanske var schizofren. Det fanns flera uppenbart schizofrena på Mellbygård. Det skrämde mig. Så hemskt att vara inlåst i schizofreni. För hela livet. En läkare kom en gång i månaden. Jag bad om stesolid till mina Göteborgsbesök. Jag fick det, men hon led av mina framhärdanden.   

När jag lämnade Mellbygård, hade jag två burkar med mig. I lönndom. Två kommunsköterskor besökte mig i min nya lägenhet. De trodde nog inte på att burkarna kommit bort. Jag fick bostöd, i min lägenhet. De ville att jag skulle delta i kommunens aktiviteter. Jag försökte med det ena efter det andra. Det gick inte. Det kändes inte meningsfullt. Jag blev bara utanför. Mina riktiga vänner, och mina släktingar, var meningsfullt att hålla kontakten med. Diakonissan, soppluncher, och församlingshemmets skrivargrupp, blev meningsfullt. Där lade jag min energi. Ett tag gick jag till badträning. Det var en liten bassäng, med varmt vatten. Jag slutade för att det var livsfarligt. Kaklet på golvet var glashalt. Det finns ju kakel, som är som sandpapper. Varför lägger man golv, som är glasblanka, och fruktansvärt halkiga? Jag ramlade en gång. Det var hemskt och mycket skrämmande. Jag gick också på gym, varje morgon, en period. Jag tränade benen. Det hjälpte mig inte att gå bättre, så jag tappade motivationen. Så som jag halkade i badet. Likadant halkar jag på livet. Är det livet som är halt, eller har jag endast dålig balans? Bara Agnes vet, däruppe som hon är. För hon är väl det?