Svimmade.
Min maniska period, slutade med att jag svimmade av trötthet, strax före färjeläget på Burö. Det var tidig morgon. Klockan var ca fem. Solen hade nyss gått upp. Ingen buss hade funnits, så vi gick över öarna. Vi, det var valpen och jag. Det var på den promenaden genom natten, som vi verkligen kom varandra nära. Han lärde sig att gå vid min sida. Varje gång han kände en viktig doft, stannade jag, och lät honom sniffa färdigt. Sedan följde han mig troget. På höjden av vägen på Hälsö, fanns ett träd fullt av plommon. Grenarna sträckte sig utanför tomten. Frukterna var gula, röda, och fullmogna. Jag stannade och åt. Jag frossade på plommonen.
Då upptäckte jag att valpen var borta. Jag letade inne i trädgården, utanför, ja överallt. Han var borta. Till slut vandrade jag vidare, mot färjan. Nästan framme blev allting suddigt. Över mig stod en kvinna. Runt henne stod män. De hjälpte mig upp. En av männen berättade att han var räddningsarbetare på Knippla ambulanstjänst. Kvinnan sa att hon skulle till Rörö, liksom jag. Vi skulle ta sällskap. Jag såg henne inte på färjan. När jag kom över följde jag vägen. Det var sig inte likt. Vägen tog slut. Vass växte sig hög, och det blev allt svårare att ta sig fram. Till slut gav jag upp och gick tillbaka. Äpplen hängde över vägen. Jag åt. Allting blev dimma. Över mig stod mannen igen. Nu i gröna ambulanskläder. De tog mig ner till en mottagning i hamnen. Jag var på Knippla.
Efter Agnes död hade jag två stora hus. Ett i Floda, och ett på Rörö. Kusiner och sysslingar fanns överallt omkring mig. Barnen hade flyttat, och hade eget. Jag sålde huset i Floda, och köpte lägenhet centralt. Där bodde jag när allting började gå fortare, och jag blev gladare och gladare. Jag sålde lägenheten och flyttade till sommarvillan på Rörö. Jag träffade Astrid, genom facebook. Min vän Bosse var snickare. Han hjälpte mig med huset. Rune var målare på ön. Han målade och tapetserade. En gång kom han när Astrid var där. Hon skrattade på sitt speciella vis, och Rune tyckte mycket om henne. Bosse hade en skogsfastighet nära Arvika i Värmland. Jag körde ofta till Arvika. Mest till Bosse. Ambulanspersonalen tog mig till en båt. Det var den flottaste båt jag varit i. Utrustad med allt. Sedan bytte vi till en bil, som nästan flög fram över vägarna. Den var också utrustad med allt. Jag skulle få en Förvaltare. Jag hade gjort av med mycket pengar. Min ekonomi var ett kaos. Vi var på Mölndals sjukhus. Jag pendlade till Värmland i en mercedescab.
Jag hade fyra bilar. En amerikansk cab. Två mercedescabbar. En vanlig mercedes. Jag köpte en herrgård i Värmland. Jag tackade ja till Förvaltare. Det skapade förvåning. Man brukar tydligen inte vilja ha det. Till mötet kom Peter, min blivande Förvaltare. Jag gick mina promenader, i vintern, på Mölndals psykiatriska lasarett. Astrid kom och hälsade på mig. När vintern hade gått var det tid för mig att lämna Mölndal. Jag kom till Pingstkyrkans härbärge på Drottninggatan, i centrala Göteborg. Det var mycket ruffligt därinne. Varje dag försökte de frälsa mig. Duschen låg flera hundra meter bort, genom långa korridorer. Där var kallt och äckligt. Åke hälsade på mig. Kören repeterade. Jag bad socialsekreteraren att få komma någon annan stans. Jag fick komma till Mellby gård. Chefen på Pingstkyrkan körde mig dit. Medan han körde sa han hela tiden ssssssssss. Det betyder Jesus. På Mellbygård fick jag en lägenhet utanför själva gården. Gården ligger norr om sjön Anten. Mellbygård är kända för sin goda mat. Sista målet serverades kl. sjutton. Jag åt mycket eftersom jag inte ville riskera att vara hungrig, när jag gick till sängs. Jag vägde mig mot slutet där. Jag vägde åttiotvå kilo. Min normala vikt är sextioåtta kilo. Jag har aldrig varit så ensam, som på Mellbygård. Det fanns aktiviteter, men inget jag klarade att ingå i. Jag promenerade. Det fanns ingen annan stans att gå, än på landsvägen. Det var där jag gick. På landsvägen.
Min maniska period, slutade med att jag svimmade av trötthet, strax före färjeläget på Burö. Det var tidig morgon. Klockan var ca fem. Solen hade nyss gått upp. Ingen buss hade funnits, så vi gick över öarna. Vi, det var valpen och jag. Det var på den promenaden genom natten, som vi verkligen kom varandra nära. Han lärde sig att gå vid min sida. Varje gång han kände en viktig doft, stannade jag, och lät honom sniffa färdigt. Sedan följde han mig troget. På höjden av vägen på Hälsö, fanns ett träd fullt av plommon. Grenarna sträckte sig utanför tomten. Frukterna var gula, röda, och fullmogna. Jag stannade och åt. Jag frossade på plommonen.
Då upptäckte jag att valpen var borta. Jag letade inne i trädgården, utanför, ja överallt. Han var borta. Till slut vandrade jag vidare, mot färjan. Nästan framme blev allting suddigt. Över mig stod en kvinna. Runt henne stod män. De hjälpte mig upp. En av männen berättade att han var räddningsarbetare på Knippla ambulanstjänst. Kvinnan sa att hon skulle till Rörö, liksom jag. Vi skulle ta sällskap. Jag såg henne inte på färjan. När jag kom över följde jag vägen. Det var sig inte likt. Vägen tog slut. Vass växte sig hög, och det blev allt svårare att ta sig fram. Till slut gav jag upp och gick tillbaka. Äpplen hängde över vägen. Jag åt. Allting blev dimma. Över mig stod mannen igen. Nu i gröna ambulanskläder. De tog mig ner till en mottagning i hamnen. Jag var på Knippla.
Efter Agnes död hade jag två stora hus. Ett i Floda, och ett på Rörö. Kusiner och sysslingar fanns överallt omkring mig. Barnen hade flyttat, och hade eget. Jag sålde huset i Floda, och köpte lägenhet centralt. Där bodde jag när allting började gå fortare, och jag blev gladare och gladare. Jag sålde lägenheten och flyttade till sommarvillan på Rörö. Jag träffade Astrid, genom facebook. Min vän Bosse var snickare. Han hjälpte mig med huset. Rune var målare på ön. Han målade och tapetserade. En gång kom han när Astrid var där. Hon skrattade på sitt speciella vis, och Rune tyckte mycket om henne. Bosse hade en skogsfastighet nära Arvika i Värmland. Jag körde ofta till Arvika. Mest till Bosse. Ambulanspersonalen tog mig till en båt. Det var den flottaste båt jag varit i. Utrustad med allt. Sedan bytte vi till en bil, som nästan flög fram över vägarna. Den var också utrustad med allt. Jag skulle få en Förvaltare. Jag hade gjort av med mycket pengar. Min ekonomi var ett kaos. Vi var på Mölndals sjukhus. Jag pendlade till Värmland i en mercedescab.
Jag hade fyra bilar. En amerikansk cab. Två mercedescabbar. En vanlig mercedes. Jag köpte en herrgård i Värmland. Jag tackade ja till Förvaltare. Det skapade förvåning. Man brukar tydligen inte vilja ha det. Till mötet kom Peter, min blivande Förvaltare. Jag gick mina promenader, i vintern, på Mölndals psykiatriska lasarett. Astrid kom och hälsade på mig. När vintern hade gått var det tid för mig att lämna Mölndal. Jag kom till Pingstkyrkans härbärge på Drottninggatan, i centrala Göteborg. Det var mycket ruffligt därinne. Varje dag försökte de frälsa mig. Duschen låg flera hundra meter bort, genom långa korridorer. Där var kallt och äckligt. Åke hälsade på mig. Kören repeterade. Jag bad socialsekreteraren att få komma någon annan stans. Jag fick komma till Mellby gård. Chefen på Pingstkyrkan körde mig dit. Medan han körde sa han hela tiden ssssssssss. Det betyder Jesus. På Mellbygård fick jag en lägenhet utanför själva gården. Gården ligger norr om sjön Anten. Mellbygård är kända för sin goda mat. Sista målet serverades kl. sjutton. Jag åt mycket eftersom jag inte ville riskera att vara hungrig, när jag gick till sängs. Jag vägde mig mot slutet där. Jag vägde åttiotvå kilo. Min normala vikt är sextioåtta kilo. Jag har aldrig varit så ensam, som på Mellbygård. Det fanns aktiviteter, men inget jag klarade att ingå i. Jag promenerade. Det fanns ingen annan stans att gå, än på landsvägen. Det var där jag gick. På landsvägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar