Koffein.
Jag vaknar. Klockan är sju och trettio. Tar fem koffeintabletter. En vitamintablett, femtio plus plus. Öppnar skafferidörren. Min apodosrulle finns där. En apodosrulle innehåller, de medicintabletter som går åt under en dag, i fjorton dagar. förpackade i morgontabletter för sig, och kvällstabletter för sig. Tar morgonmedicinen. Har minskat betydligt på manitabletter, och sömnmedel. Hade dåliga levervärden. Röntgades i Alingsås. Perfekt status. Hade minskat medicin under tre veckor. Bad läkaren på Vårdcentralen utreda varför jag går sämre. Fick sjukhusskador år 1999. Jag var mycket djupt deprimerad. Utbränd. Hade etthundrafemtio personal, utan mellanchefer. Backabranden på det. Vägrade elchock. Tvingades efter tio dagar. Fick nervskador i fötterna, och en skada på balanscentrat i lillhjärnan. Oförändrat sen dess, till denna vintern.
Nu plötsligt sämre. Varför. Remitterades till sjukgymnast. Utreddes. Balansproblem. Visste det. Nu skall jag till hjärtspecialist. Sedan till Öppenpsyk. Tänker be om annan medicin. Hon är ingen stjärna. Kommer säkert att vägra. Så till neurologen i Borås. Meningslöst tror jag. En gång var jag inlagd där, efter ett krampanfall. Inga minnen från en hel månad. Var periodvis psykotisk. Talade in i väggen med mina barn. När jag plötsligt ”vaknade”, låg jag i en säng med grindar. Jag hade knäckt näsa. Sprucken panna. Bruten käke. Brutet revben. Jag förstod att jag nog blivit kissnödig på natten, och försökt ta mig ur sängen. Nu när jag kunde tala, fick jag ligga på en madrass på golvet. Många fick ligga så efter det. En ung sköterska öppnade dörren, när jag satt på toaletten. Hon såg mig, och sa till någon, surt ”upptaget". Hon gick därifrån. Hon lämnade dörren öppen. Sådan kan vården vara. Jag sitter i mitt kök. Jag tar två tabletter mot högt blodtryck. Tar på mig kläder. Fyller koppen med nescafe, Värmer vatten. Öppnar kylskåpet. Tar min morgonbanan, och mjölk. Dricker mitt kaffe, och äter min banan. Kollar datorn. Mail, och blogg. Tar på mig skor och jacka. Tar promenadstavarna. Går min morgonpromenad, och tänker. På psyket fick jag ibland vänta två timmar på mina insomningstabletter.
Nu för tiden måste man vara frisk, om man blir inlagd. Inte ens rakhyvel, kan man få. Tvätta själv, och ha med sig kläder. Duscha varje dag, fast det inte går när du är dålig. Bli utskälld av personal, för att du ligger i sängen ”för mycket”. Behandlingen består i mat på fasta tider, och TV. Tjugo människor skall samsas om programmet. Det blir inte det jag vill se. Ingen att tala med. Ingen tidning, men jag skulle ändå inte orka läsa. Första biten av promenaden är svårast. Det lutar nedåt, och isen har sprängt asfalten. Det går bättre sedan. Jag går runt hemtjänstens hus. De ser mig alltid genom fönstren. Jag ser inte dem. Sista biten går uppåt. Trappor. Där går det bra, fast jag inte gymmar längre. Kommer in, och tar av mig. Sätter mig vid datorn. Börjar på en text. I bästa fall har någon skrivit kommentarer på min blogg. Min kontaktperson, inom hemtjänsten, Lena, skriver ofta. I söndags var det rekord. Väldigt många besök. Nästan hälften av mina läsare är Ryssar. Många är Amerikaner. Min bror är arg. Jag har ändrat tre texter för hans skull. Nu har jag många texter på bloggen. Skriver en till tre om dagen. Har skrivit arton om mina förfäder. Fått in en text i GP. Andra texten kommer in om knappt en månad. Tror att de vill ta in fler.
Det knackar på dörren. Oj, klockan är tio och trettio. Min ledsagade promenad. Jag har två ledsagade promenader, om dagen. Klockan tio, och fjorton. En gång i veckan handlar de åt mig. Var tredje vecka städar de. De ledsagar mig till Vårdcentralen och sådant. Jag fick avslag, på två promenader om dagen. Min överklagan har skickats till förvaltningsdomstolen i Göteborg. Jag blir inte bättre i benen. Måste hålla igång tills vidare. Tar på mig sommarjackan och skor. Jag går bara i fotriktiga träningsskor. Med kardborreband. Klarar inte att knyta. Knäpper aldrig byxorna. En rem håller åt tillräckligt. Duschar allt oftare. Typ var annan dag. Det var en gång i veckan förut. Försökte ta mitt liv, senast för ett och ett halvt år sedan. Skar i handleden tre gånger. Skar mycket djupt sista gången. Har ingen känsel i vänster hand. Kirurgen var förvånad över att jag överlevt. Så djupt, och låg så länge. Polisen krossade dörren. En kvinnlig polis trodde inte på att jag inte orkade öppna dörren. Hon ändrade sig när hon såg mig. Det var en flyktväg, som nu är stängd. Eva min dotter, har tagit upp kontakten. Hon älskar mig. Jag måste leva för henne. Jag har lärt mig spela psalmen ”Blott en dag”, på mitt nya keyboard. Det är ett fint keyboard. Jag har en mixer, och ett reverb till. Det åter nog bra. En hemvårdare sa, ”Lyssnar du på musik”? ”Nej det är jag som spelar". Jag var hyfsad på gitarr förut. Jag spelade och sjöng, i ett rockband. Vi var ute mycket, och spelade mest sextiotals cowers. Nu förstår jag musik bättre. Jag vill bilda ett band, Har talat med Åke, gitarr. Jag tänker på hans solospel. Jag har gått promenaden. Sagt vad bloggen heter. Vi har gått halva vägen, Det surrar i mina fötter. Mina knän är som gelé. Nu börjar vägen uppåt igen. Sista biten skäms jag, men ingen ser det. Hon öppnar ytterdörren. Vi går in. Halva dagen har gått.
Jag vaknar. Klockan är sju och trettio. Tar fem koffeintabletter. En vitamintablett, femtio plus plus. Öppnar skafferidörren. Min apodosrulle finns där. En apodosrulle innehåller, de medicintabletter som går åt under en dag, i fjorton dagar. förpackade i morgontabletter för sig, och kvällstabletter för sig. Tar morgonmedicinen. Har minskat betydligt på manitabletter, och sömnmedel. Hade dåliga levervärden. Röntgades i Alingsås. Perfekt status. Hade minskat medicin under tre veckor. Bad läkaren på Vårdcentralen utreda varför jag går sämre. Fick sjukhusskador år 1999. Jag var mycket djupt deprimerad. Utbränd. Hade etthundrafemtio personal, utan mellanchefer. Backabranden på det. Vägrade elchock. Tvingades efter tio dagar. Fick nervskador i fötterna, och en skada på balanscentrat i lillhjärnan. Oförändrat sen dess, till denna vintern.
Nu plötsligt sämre. Varför. Remitterades till sjukgymnast. Utreddes. Balansproblem. Visste det. Nu skall jag till hjärtspecialist. Sedan till Öppenpsyk. Tänker be om annan medicin. Hon är ingen stjärna. Kommer säkert att vägra. Så till neurologen i Borås. Meningslöst tror jag. En gång var jag inlagd där, efter ett krampanfall. Inga minnen från en hel månad. Var periodvis psykotisk. Talade in i väggen med mina barn. När jag plötsligt ”vaknade”, låg jag i en säng med grindar. Jag hade knäckt näsa. Sprucken panna. Bruten käke. Brutet revben. Jag förstod att jag nog blivit kissnödig på natten, och försökt ta mig ur sängen. Nu när jag kunde tala, fick jag ligga på en madrass på golvet. Många fick ligga så efter det. En ung sköterska öppnade dörren, när jag satt på toaletten. Hon såg mig, och sa till någon, surt ”upptaget". Hon gick därifrån. Hon lämnade dörren öppen. Sådan kan vården vara. Jag sitter i mitt kök. Jag tar två tabletter mot högt blodtryck. Tar på mig kläder. Fyller koppen med nescafe, Värmer vatten. Öppnar kylskåpet. Tar min morgonbanan, och mjölk. Dricker mitt kaffe, och äter min banan. Kollar datorn. Mail, och blogg. Tar på mig skor och jacka. Tar promenadstavarna. Går min morgonpromenad, och tänker. På psyket fick jag ibland vänta två timmar på mina insomningstabletter.
Nu för tiden måste man vara frisk, om man blir inlagd. Inte ens rakhyvel, kan man få. Tvätta själv, och ha med sig kläder. Duscha varje dag, fast det inte går när du är dålig. Bli utskälld av personal, för att du ligger i sängen ”för mycket”. Behandlingen består i mat på fasta tider, och TV. Tjugo människor skall samsas om programmet. Det blir inte det jag vill se. Ingen att tala med. Ingen tidning, men jag skulle ändå inte orka läsa. Första biten av promenaden är svårast. Det lutar nedåt, och isen har sprängt asfalten. Det går bättre sedan. Jag går runt hemtjänstens hus. De ser mig alltid genom fönstren. Jag ser inte dem. Sista biten går uppåt. Trappor. Där går det bra, fast jag inte gymmar längre. Kommer in, och tar av mig. Sätter mig vid datorn. Börjar på en text. I bästa fall har någon skrivit kommentarer på min blogg. Min kontaktperson, inom hemtjänsten, Lena, skriver ofta. I söndags var det rekord. Väldigt många besök. Nästan hälften av mina läsare är Ryssar. Många är Amerikaner. Min bror är arg. Jag har ändrat tre texter för hans skull. Nu har jag många texter på bloggen. Skriver en till tre om dagen. Har skrivit arton om mina förfäder. Fått in en text i GP. Andra texten kommer in om knappt en månad. Tror att de vill ta in fler.
Det knackar på dörren. Oj, klockan är tio och trettio. Min ledsagade promenad. Jag har två ledsagade promenader, om dagen. Klockan tio, och fjorton. En gång i veckan handlar de åt mig. Var tredje vecka städar de. De ledsagar mig till Vårdcentralen och sådant. Jag fick avslag, på två promenader om dagen. Min överklagan har skickats till förvaltningsdomstolen i Göteborg. Jag blir inte bättre i benen. Måste hålla igång tills vidare. Tar på mig sommarjackan och skor. Jag går bara i fotriktiga träningsskor. Med kardborreband. Klarar inte att knyta. Knäpper aldrig byxorna. En rem håller åt tillräckligt. Duschar allt oftare. Typ var annan dag. Det var en gång i veckan förut. Försökte ta mitt liv, senast för ett och ett halvt år sedan. Skar i handleden tre gånger. Skar mycket djupt sista gången. Har ingen känsel i vänster hand. Kirurgen var förvånad över att jag överlevt. Så djupt, och låg så länge. Polisen krossade dörren. En kvinnlig polis trodde inte på att jag inte orkade öppna dörren. Hon ändrade sig när hon såg mig. Det var en flyktväg, som nu är stängd. Eva min dotter, har tagit upp kontakten. Hon älskar mig. Jag måste leva för henne. Jag har lärt mig spela psalmen ”Blott en dag”, på mitt nya keyboard. Det är ett fint keyboard. Jag har en mixer, och ett reverb till. Det åter nog bra. En hemvårdare sa, ”Lyssnar du på musik”? ”Nej det är jag som spelar". Jag var hyfsad på gitarr förut. Jag spelade och sjöng, i ett rockband. Vi var ute mycket, och spelade mest sextiotals cowers. Nu förstår jag musik bättre. Jag vill bilda ett band, Har talat med Åke, gitarr. Jag tänker på hans solospel. Jag har gått promenaden. Sagt vad bloggen heter. Vi har gått halva vägen, Det surrar i mina fötter. Mina knän är som gelé. Nu börjar vägen uppåt igen. Sista biten skäms jag, men ingen ser det. Hon öppnar ytterdörren. Vi går in. Halva dagen har gått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar