Ledsagaren.
Idag var Tom på Vårdcentralen. Han gick med den unga ledsagaren Sara. Lokalerna var iordninggjorda och fina. Han hade frikort. Efter en kort stund i väntrummet, kom den unge doktorn, Christian fram. ”Hej Tom”, sa han. De gick in på hans rum. ”Du har hepatit C”, sa han. Det vet du ju sedan jag ringde igår. Han lyssnade. ”Vi kan gå igenom föreskrifterna”, sa Christian. Det smittar oftast genom blodet. Det finns inget vaccin mot hepatit C. Christian läste upp föreskrifterna. Summan var väl att man skall undvika anala samlag. Sjukdomen går ofta att bota, men det tar lång tid. Remiss kommer att skickas till infektionskliniken i Borås. ”Det kan leda till levercancer”. Han visste att levercancer dör man av. ”Jag måste få fråga en sak”, sa Christian. Tom nickade. ”Var det fel av mig att ringa”, sa han. ”Blev det en chock”. Han skakade på huvudet. ”Nej, det var helt ok”, sa han. ”Jag undrar för andra patienters skull”, sa doktorn. ”Christian är sympatisk”, tänkte han. ”Och väldigt ung”. Christian upprepade sin fråga, några gånger, med lite olika vinklingar. Han såg som sin plikt att lugna Christian. ”Vi har ju träffats förut, så det var inget problem”, sa han.
När han gick hemåt regnade det ymnigt. ”Tur att vi tog paraply”, sa Sara. Han var försjunken i tankar, och känslor. Sara pratade om fotboll. ”Jag hoppas att Frankrike slår Tyskland”, sa hon. ”De spelar imorgon”. Han kände sig vemodig. Inga tankar rusade genom honom. Det var bara ett tungt vemod. Hemma frågade Sara, om det var någonting han behövde hjälp med. ”Nej det är inget. Jag får väl bara smälta det här”. Han satt på bänken i hallen. Han hade tagit av den våta jackan och skorna. Sara ställde paraplyet i duschrummet. ”Den får stå och rinna av sig”, sa hon. Han reste sig. Sara klappade honom på ryggen. Hon öppnade dörren, och gick ut. ”Sköt om dig”, sa hon. Han satte sig vid datorn. Han tänkte skriva ett mail till sin bror, och berätta om levern. Ett mail hade kommit. Det var från Lerumstidningen. En annons med bloggen, hade lagts upp. Bra. Han ringde till redaktionen. ”Tack för annonsen”, sa han. ”Vill ni publicera en text går det bra”. ”Dina texter var mycket fina. Vi återkommer om eventuell publikation”. Han kände sig sådär. Bra med annonsen. Han ville att alla skulle älska hans texter. Oförbehållsamt. ”Eventuell publikation”. Det räckte inte för honom. ”Cancer i levern”, tänkte han. ”Undra hur länge jag lever. Vad kommer att hända?” Nu mindes han något som Christian sagt. ”De är tveksamma till att behandla personer med psykiska besvär”. Vad betydde det? Varför?
Tom tänkte på livet. Hur konstigt det blivit. Allting var så overkligt. Han hade inget jobb längre. Inga drömmar, eller tankar på att starta företag och ta emot patienter, som förut. Bilen var oviktig. Mobilen också. Maten var ensidig, och färdiglagad. Glutenfri! Det var hans systers påhitt. Samma mat dag ut och dag in. Banan till frukost. Ägg till kvällsmat. Lunch klockan elva. Middag klockan sjutton. Samma promenad varje dag. Alltid tre gånger om dagen. Tolv armhävningar. Tolv situps. Alltid efter morgonpromenaden. Keyboard varje dag. Samma låtar. Först ”flottarkärlek i takt 90”. Sist ”blott en dag i takt 75”. Samma ljud. Det fanns en förändring. Han vaknade inte längre med lurar. Tom hade slutat lyssna sig till sömns. Var det bra. Ville Tom leva längre. Inget damsällskap. På onsdag i nästa vecka skulle Tom till sin dotter. Bilen skulle komma åtta och trettio, som vanligt. Hämta kl. tjugo och nollfem, som vanligt. Men det var inte vanligt att träffa dottern. Hela hennes familj hade varit sjuk. Nu var det månader sedan sist. Tom blev nervös när han tänkte på det. Det var också overkligt. Samtidigt var det, det enda verkliga i Toms liv. Tänk.
Tom har ingen kontakt med sin son. De sågs för ett halvår sedan. Sonen hade gift sig, och köpt ett hus på Hisingen. Tom tog en bil dit. Det var svårt, även för taxiföraren att hitta rätt bland alla små gator. Sonen ville att Tom skulle hjälpa till att snickra. När båda var yngre var Tom specialist på det mesta, Han snickrade, målade, drog el, och rör. Drog avlopp. Byggde badrum, kök och toaletter. Satte in fönster och dörrar. Byggde altan, och ändrade i källaren. Allt detta mindes sonen. Inget av det kan Tom nu. Tom erbjöd sig att hämta verktyg, och vara passup. ”Du är för långsam”, konstaterade sonen. Hans bygge var mer omfattande och stort, än vad Tom någonsin gjort. ”Gå hem och träna”, sa sonen. Han förstår inte att Pappa tränar, men det hjälper inte. Det går inte. ”Dottern ser mig mer som jag är”, tänkte Tom. Han har lämnat livet mentalt. Nu skall han lämna det även fysiskt. Tom vill inte. Han älskar sin dotter. ”Hon håller mig kvar”, tänker Tom. ”Jag vill inte dö på detta sätt”. Tom grubblar. Han tänker, ”ett ögonblick i sänder”. ”vad än som kommer på”.
Idag var Tom på Vårdcentralen. Han gick med den unga ledsagaren Sara. Lokalerna var iordninggjorda och fina. Han hade frikort. Efter en kort stund i väntrummet, kom den unge doktorn, Christian fram. ”Hej Tom”, sa han. De gick in på hans rum. ”Du har hepatit C”, sa han. Det vet du ju sedan jag ringde igår. Han lyssnade. ”Vi kan gå igenom föreskrifterna”, sa Christian. Det smittar oftast genom blodet. Det finns inget vaccin mot hepatit C. Christian läste upp föreskrifterna. Summan var väl att man skall undvika anala samlag. Sjukdomen går ofta att bota, men det tar lång tid. Remiss kommer att skickas till infektionskliniken i Borås. ”Det kan leda till levercancer”. Han visste att levercancer dör man av. ”Jag måste få fråga en sak”, sa Christian. Tom nickade. ”Var det fel av mig att ringa”, sa han. ”Blev det en chock”. Han skakade på huvudet. ”Nej, det var helt ok”, sa han. ”Jag undrar för andra patienters skull”, sa doktorn. ”Christian är sympatisk”, tänkte han. ”Och väldigt ung”. Christian upprepade sin fråga, några gånger, med lite olika vinklingar. Han såg som sin plikt att lugna Christian. ”Vi har ju träffats förut, så det var inget problem”, sa han.
När han gick hemåt regnade det ymnigt. ”Tur att vi tog paraply”, sa Sara. Han var försjunken i tankar, och känslor. Sara pratade om fotboll. ”Jag hoppas att Frankrike slår Tyskland”, sa hon. ”De spelar imorgon”. Han kände sig vemodig. Inga tankar rusade genom honom. Det var bara ett tungt vemod. Hemma frågade Sara, om det var någonting han behövde hjälp med. ”Nej det är inget. Jag får väl bara smälta det här”. Han satt på bänken i hallen. Han hade tagit av den våta jackan och skorna. Sara ställde paraplyet i duschrummet. ”Den får stå och rinna av sig”, sa hon. Han reste sig. Sara klappade honom på ryggen. Hon öppnade dörren, och gick ut. ”Sköt om dig”, sa hon. Han satte sig vid datorn. Han tänkte skriva ett mail till sin bror, och berätta om levern. Ett mail hade kommit. Det var från Lerumstidningen. En annons med bloggen, hade lagts upp. Bra. Han ringde till redaktionen. ”Tack för annonsen”, sa han. ”Vill ni publicera en text går det bra”. ”Dina texter var mycket fina. Vi återkommer om eventuell publikation”. Han kände sig sådär. Bra med annonsen. Han ville att alla skulle älska hans texter. Oförbehållsamt. ”Eventuell publikation”. Det räckte inte för honom. ”Cancer i levern”, tänkte han. ”Undra hur länge jag lever. Vad kommer att hända?” Nu mindes han något som Christian sagt. ”De är tveksamma till att behandla personer med psykiska besvär”. Vad betydde det? Varför?
Tom tänkte på livet. Hur konstigt det blivit. Allting var så overkligt. Han hade inget jobb längre. Inga drömmar, eller tankar på att starta företag och ta emot patienter, som förut. Bilen var oviktig. Mobilen också. Maten var ensidig, och färdiglagad. Glutenfri! Det var hans systers påhitt. Samma mat dag ut och dag in. Banan till frukost. Ägg till kvällsmat. Lunch klockan elva. Middag klockan sjutton. Samma promenad varje dag. Alltid tre gånger om dagen. Tolv armhävningar. Tolv situps. Alltid efter morgonpromenaden. Keyboard varje dag. Samma låtar. Först ”flottarkärlek i takt 90”. Sist ”blott en dag i takt 75”. Samma ljud. Det fanns en förändring. Han vaknade inte längre med lurar. Tom hade slutat lyssna sig till sömns. Var det bra. Ville Tom leva längre. Inget damsällskap. På onsdag i nästa vecka skulle Tom till sin dotter. Bilen skulle komma åtta och trettio, som vanligt. Hämta kl. tjugo och nollfem, som vanligt. Men det var inte vanligt att träffa dottern. Hela hennes familj hade varit sjuk. Nu var det månader sedan sist. Tom blev nervös när han tänkte på det. Det var också overkligt. Samtidigt var det, det enda verkliga i Toms liv. Tänk.
Tom har ingen kontakt med sin son. De sågs för ett halvår sedan. Sonen hade gift sig, och köpt ett hus på Hisingen. Tom tog en bil dit. Det var svårt, även för taxiföraren att hitta rätt bland alla små gator. Sonen ville att Tom skulle hjälpa till att snickra. När båda var yngre var Tom specialist på det mesta, Han snickrade, målade, drog el, och rör. Drog avlopp. Byggde badrum, kök och toaletter. Satte in fönster och dörrar. Byggde altan, och ändrade i källaren. Allt detta mindes sonen. Inget av det kan Tom nu. Tom erbjöd sig att hämta verktyg, och vara passup. ”Du är för långsam”, konstaterade sonen. Hans bygge var mer omfattande och stort, än vad Tom någonsin gjort. ”Gå hem och träna”, sa sonen. Han förstår inte att Pappa tränar, men det hjälper inte. Det går inte. ”Dottern ser mig mer som jag är”, tänkte Tom. Han har lämnat livet mentalt. Nu skall han lämna det även fysiskt. Tom vill inte. Han älskar sin dotter. ”Hon håller mig kvar”, tänker Tom. ”Jag vill inte dö på detta sätt”. Tom grubblar. Han tänker, ”ett ögonblick i sänder”. ”vad än som kommer på”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar