Branden

Dörren var låst. 

29 oktober 1998. En fruktansvärd brand hade härjat på ett diskotek i Backa. Gymnasieskolans psykoterapienhet kallades till Burgårdens gymnasium. I Angered mobiliserades BUP och den resurspersonal som gick att uppbringa. Kristeam sattes in på alla gymnasier i Göteborg. Jag ansvarade för arbetet på Burgården. Efter varje telefonsamtal från sjukhusen gick jag ner till tavlan i entrén och satte upp ett nytt namn. ”Döda”. När dagen var slut var summan tvåsiffrig. Bara Angered var värre drabbat med ett offer mer. Anita kallade mig till sitt rum. För första gången fanns det något slags kärlek bakom hennes stränga allvar. ”Gå hem, sjukskriv dig tills du kan arbeta igen”.

I ena ändan fanns en dörr med ett runt fönster. Dörren var låst. I andra ändan fanns en likadan dörr. Den var låst. Bakom en stängd dörr satt personalen. Dom drack kaffe och pratade. Duschslangen var grov och omöjlig att böja. Vattnet var iskallt. Jag kunde inte tala. Jag proppades full med piller. Jag var kataton. Orörlig och ordlös. ”Det är helt ofarligt. Elchock är det enda som kan hjälpa dig nu”. En vision fick mig att säga: ”Jag vill inte bli liggande med en massa slangar”. En vecka gick. Varje dag upprepades budskapet om och om igen. ”Det är ofarligt”. Agnes, min fru vägrade. Tidigt på morgonen kördes jag ner till elrummet. Jag låg i min säng. Jag minns ingenting. Efter tredje övergreppet slutade inte mina kramper. Döden var en fråga om minuter. Min kropp fördes i ilfart till intensiven. Den sövdes ner med barbiturater för att kramperna skulle släppa. Jag var jagad av albansk maffia. Jag rasade ner i helvetet. Rummet ledde vidare någonstans. En maskin tuggade i sig allt. Jag kom allt närmre, slutet. Jag upplevde mitt liv igen. Så här började det:

I porten luktade det illa. Jaegerdorfsplatsen. Systembolaget om hörnet. Fullgubbar. Det stod soptunnor på gården. Vi bodde på första våningen i en etta med dass på svalen. Jag var tre år. Min bror var nio och min syster elva. Flyttade. Ett gigantiskt hus längst ut i väster. Mot skogen. Alla dörrar var lika men ett fönster vid dörren hade färg. Var fjärde dörr hade rött fönster. Jag var rädd. Jag fyllde fyra år. Lilian min lekkamrat från Kustroddaregatan i Majorna kom. Hon var ett år äldre. Jag älskade henne. Jag fick en motorcykel som kunde köra runt på en pall utan att falla ner. Bengt var en tuff pojke. Han tog upp sin tvåhjuling i den höga branten mot gatan utanför huset och åkte rakt utför. Ambulansen körde bort honom. Roger var ett år äldre än jag. Han var kvarterets kung. En storväxt slagskämpe. Hans äldre bror hette Torgny. Han var farlig. Nisse var äldst. Han var tatuerad, gick på sjön och var kriminell. Min bror Peter utmanade Torgny och frågade om Roger vågar slåss mot mig. Torgny, Nisse och Roger skrattade förstås. Roger var stark och det tog mig en stund att besegra honom. Ryktet spred sig och tuffa killar kom långt ifrån för att slå den där killen på Basungatan. Jag kunde inte förlora. Jag visste inte vad rädsla var.

I min klass gick Mari. Hon var lång med ljusa flätor. Hon sprang nästan lika fort som jag. Hon var starkast i klassen efter mig. Ibland brottades vi. Det var fruktansvärt. Inte för att hon var så stark, men för att jag måste ta i henne. Jag älskade Mari. Hon flyttade någon annanstans. Jag gick i söndagsskolan. Jag tog med mina kompisar dit. I andra klass fick vi gå till en lokal vid den stora skolan, Flatåsskolan för att äta i bamba. Jag skyddade mina kompisar mot farliga killar. En gång blev jag utmanad av två tredjeklassare. Det sa dom förstås inte men jag fick reda på det efteråt. Vi bara brottades och det var lätt för mig även fast dom var två. I fyran kom vi till Flatåsskolan. Kungen hette Nacka. Han var ljus och inte mycket större än jag. Han hade två stora dumma hejdukar. Utanför bamba hade Nacka skallat och slagit ner en av mina klasskamrater. Jag sa till honom att be om förlåtelse. Nacka skrattade överlägset. Jag såg hans hejdukar.    

"Slå till mig då om du vill något", sa Nacka. Jag tog i allt jag kunde och slog över näsan. Han stöp. Halvtimman i bamba var den längsta i mitt liv. Jag visste att dom väntade utanför och jag hade ingen som kunde eller vågade hjälpa mig. Det var tomt utanför. Nacka och hans två benknäckare beundrade mig efter det. På fotbollsplanen började vi gräla om ett domslut en främmande jättegrabb och jag. Han skallade mig. Vi brottades. Han var råstark men till slut la jag ner honom och frågade om han ”gav sig”. Det gjorde han och jag släppte upp honom. Då flög han på mig igen. Något sådant hade jag aldrig varit med om förut. Han var fruktansvärt stark. Efter en lång stund fick jag ner honom igen. Jag dunkade hans huvud mot marken tills han grät och bad om nåd. Jag släppte honom och han sprang därifrån. Mina kompisar skrattade åt honom. Hur kunde han vara så korkad så han gav sig på mig? Bara jag visste hur nära det var.

Pianot

 

Pianot.  

Jag satt på en bänk i lekparken mellan skolan och Londongatan där jag bodde. I gungan satt den sötaste lilla tjej jag någonsin hade sett. Hon hoppade ur gungan och kom fram till mig. ”Vad heter du”, sa hon. Jag heter Marianne. Vill du följa med mig upp i skogen? Jag hade blivit blixtkär när jag såg henne i gungan. Vad menade hon? Vad skulle vi göra i skogen? Jag förstod ingenting men blev ändå väldigt besvärad och generad. Det var något som inte stämde. Så brukar det inte gå till när man går upp i skogen, Krokängsparken. Jag sa nej. Hon bodde i radhuset bredvid vårt. Hennes pappa kom ut och fångade mig på gatan när jag gick förbi. Kom in sa han. Jag hälsade på honom och hans lilla mörka fru med den gigantiska barmen. Dom visade mig sitt piano i vardagsrummet.    

”Vi har hört att du är så duktig på att spela piano”. Kan du inte ge privatlektioner och lära Marianne att spela bra? Jag blev väldigt överrumplad. Att bli inbjuden av vuxna till deras hem var inte vanligt. ”Vill du ha något att dricka”. ”En bulle att äta”. ”Både mamma och jag tycker mycket om dig”. Jag tittade på den enorma barmen som hävde sig vid varje andetag. Undra om Marianne skulle få sådana bröst? Nu var hon världens nättaste lilla sötnos, men någonting stämde inte. Dom är inte normala. Alltsammans var väldigt smickrande. Berömmet. Jag skulle få betalt för att sitta regelbundet bredvid Marianne, den fantastiska och göra någonting jag älskade. ”Nej jag vill inte”, svarade jag. Jag förstod inget, men något stämde inte. Sen såg jag henne med en kille . B-sortiment jämfört med henne. Hon var inte gammal när hon blev gravid första gången.  

I början av hösten åkte fotbollslaget på träningsläger till Danmark. Jag delade rum med fete Per och Theodor. Teo var mörk och snygg. Tidigast utvecklad och en tjejtjusare. Han berättade om flickor. Massor föll på plats. Dom hade någonting jag behövde för att livet skulle bli helt. Tjejerna. Att vara söt var inte det enda. Jag hade ingen aning om hur jag såg ut, eller om någon tjej någonsin skulle vilja ha mig. Fotboll, handboll, löpning, skolrekord var inte alls allt. Inte att vara bäst i engelska med den underbara unga vackra fröken Lisa heller. Älskade hon mig för att jag var bäst eller var det något mer bakom hennes berusande leenden? Jag började se mig om. Var fanns hon? Det var i skolparken i början av hösten. Jag gick i sjuan. Det var två killkompisar, Inga-Lill och jag. Skoldagen var slut. Det doftade blommor och gräs. Hon hade mörkt långt hår och stora mörka ögon. Mina är blågröna. Mitt hår brunt. Vi var lika stora, men hon var en full kvinna. Hennes bröst var fylliga. Hennes läppar tjocka, och hennes ögon tindrade när hon såg på mig. ”Du är den gulligaste jag vet”, sa hon. ”Inga-Lill, Inga-Lill, sjung visan för mig”. Så hade poeten skrivit. Det visste jag. Var det Fröding? ”Min själ är så ensam på levnadens stig”. Vi kysstes.
  På min sida skolan bodde mest killar. Och så Mari, Majsan och Lisa. Det var min Mari, med de långa gula flätorna. Hon hade också flyttat till Bräcke: Bara några år tidigare och hon gick i Färjenässkolan där jag hade slöjd. Vi såg varandra på skolgården men ingen av oss sa någonting. Olle var ledaren. Han var intelligent och hade högsta betyg i alla ämnen. Han var kommunist. Han lyssnade bara på engelsk musik. Animals, Kinks, The Who osv. Han inbillade sig att vi bodde i England och att våra pappor var kolgruvearbetare. Olle drack bara öl. Wersén och hans udda tvilling, ”Tajen” var alltid lojala med honom liksom Dan ”Fisken” Persson och Bengan. Fisken hade två stora tjusiga vinthundar. Lille Gillo var en liten mörk invandrarkille som flöt in i gänget. Han boxades och var helt orädd fast han inte hade någon räckvidd alls. En gång hade vi en turnering i Olles trädgård. Gillo och jag gick till final. Det var otäckt. Han tog det på blodigt allvar och vi skadade varandra riktigt.

Parsista

Skridskobanan.  

”Du har en beundrare”, sa Tobbe. Vi var på Lundbys skridskobana och lekte parsista. Jag tittade mig omkring. Eva tittade på mig. När jag tänkte efter hade hon sökt sig till mig hela tävlingen. Eva, en av de två sötaste flickorna på skolan. Hon var ju ihop med Håkan. Vid spårvagnshållplatsen efteråt smekte jag henne. På kvällen träffades vi. När vi skildes följde jag henne till hennes port nära Kyrkbytorget. Jag dansade hem i natten. Det var mitt livs lyckligaste stund. Vi stod utanför biblioteket. Lotta hade en radio. ”She loves You” och ”Can´t buy me love”, sjöng The Beatles. Vi lekte sanning och konka hemma hos Lotta. Lotta var en bra tjej, men hon var inte särskilt snygg. Det var synd. Lena hade långt ljust hår. Hon var lika snygg som Eva. Hon var ihop med Inge. Håkans bästis. Det var Inge och Håkan som ordnade fester och det var dom som la beslag på de snyggaste tjejerna.    

Lena ville mig någonting. Hon och hennes kompis Sofie tog med mig ut. Vi stannade utanför Lenas port nära Evas. Lena kysste mig. Våra läppar möttes. Jag förstod ingenting. Eva och Lena. Skolans två snyggaste tjejer. Håkans och Inges. Dom var mina. ”Varför är du inte med oss”? Varför är du i jämt kyrkbyn”, undrade Olle. ”. Det är där tjejerna finns, svarade jag uppriktigt. ”Vad är det för mening med att bara leva i Färjenäs, bara lyssna på engelsk musik, fantisera att vi skall bli kolgruvearbetare och tycka synd om oss själva, när allting finns om hörnet”. ”Jag tycker att du skall lyssna på Jimi Hendrix och skaffa dig tjejer. Hendrix spelar på Cirkus nästa helg. Följ med mig dit så skall du få höra Pete Townsends överman”.

Rosenlund

Rosenlund.  

Majsan och Mari gick på Rosenlundsgatan. Mari var aldrig med oss killar. Dom hade nog inga problem att få kunder. Unga, läckra och vackra. ”Ni är bara småkillar. Riktiga män finns i Rosenlund”, sa Mari. Vi brukade planka in på sjömansgården på natten efter fester. Där fanns en utomhusswimmingpool. Mari hade nycklar och tände lamporna i bassängen. En gång när Lisa låg i det lena gräset började hon plötsligt skrika. Hon låg i ett rödmyrebo. Jag tyckte synd om henne. Vi var lyckliga och hade det rätt bra. I alla fall trodde vi det. Mari hängde sig. Kort efter hängde sig hennes lillasyster. Sen fick vi veta att sprätten. Gympaläraren. Farsan hade gjort övergrepp på sina döttrar hela uppväxten. Den änglalika Mari med långa ljusa flätor. Jag förstod varför vi varit småkillar som inte dög.

Elevråd

Teknisk Linje. 

Jag övertalades att ställa upp i valet till elevvårdsordförande. Det var jag, Fransson och en klyftig tjej som hette Lisa. Eleverna röstade men rektor bestämde. Vad som egentligen hände vet jag inte men Fransson blev ordförande. Jag fick ansvar att starta ett skoldisko, och Lisa fick ingenting. Det var Fransson och jag som gjorde skoltidningen. Han var smart och väldigt rolig. Diskot blev ett äventyr och en succé. Två gånger var Doris där med bandet Plums. En gång var Tommy Rander där. Fler och fler elever kom till våra diskon. Sniffarna kom också dessvärre. Vi hade ju själva ansvar för ordningen. Till slut kom t.o.m. SniffarTommy. Han var flera år äldre och bodde förstås i Solgårdarna. Sniffarna höll till i Krokängsparken. En gång gick en polisman in där ensam. Dom slog ihjäl honom. Alla var rädda för Tommy. Jag var ytterst ansvarig för ordningen på skoldiskot. Konstigt nog betalade han utan protester. Han var som ett lamm hela kvällen och när vi stängde gick han utan protester. Kanske var han väldigt glad över att bli insläppt.

Första året på gymnasiet gick jag på Lundby. Teknisk linje. I en annan klass gick en tjej som var sagolik. Första gången jag såg henne var på fritidsgården vid Wieselgrensplatsen. Björn Skifs hade spelat. En pytteliten mörkhårig prinsessa seglade fram över golvet. Hon var fullkomligt perfekt. Hon svävade fram. Fötterna nuddade inte golvet. Hon var helt unik. Hon hette Kristina Lindberg. Kristina blev Sveriges mest utvikta senare. På skolan stod vi i var sin ända av entrén och såg på varandra. Jag kom från ena hållet där tekniken låg. Hon läste på ekonomilinjen och var klasskamrat med Olle. Dom kom från andra hållet. Vi träffades på en fest i Lundby. Kristina och jag blev ensamma i ett litet rum. Jag såg in i hennes vackra ögon i hennes absolut perfekta ansikte. Vi kysstes. Då stormade Olle in i rummet. ”Lyssna inte på honom, sådär säger han till alla”. Magin var bruten och tillfället förstört. Olle vann ju ingenting men var säkert svartsjuk så klart. Kristina var ihop med Danne i Tages. Han var mycket äldre och hade hög status. Man skulle spela i ett band.

När jag var 18 var jag i Floda en sommar. Mormor hade en sommarstuga där. Jag lärde känna bröderna Anders och Erik Couro. Vi var ett gäng killar och tjejer som brukade träffas nere vid sjön. På dagarna badade vi och snackade. På kvällarna gjorde vi en brasa och berättade spökhistorier. Anders hypnotiserade oss, Fast på mig funkade det inte. En amerikan var där och rökte braj. Efter en pipa sprang han mellan träden och skrek ”I´m invisible, I´m invisible”. Amerikaner alltså! ”Jag är Jesus”. Fåke tittade på mig med sorgsna ögon. Han hade blivit konstigare och konstigare. Vi hade lyssnat på Beatles om och om igen. När Pink Floyds första platta kom trodde vi att det inte var sant. Kunde man göra sådan musik. Skriva sådana texter. The gnom, och så småningom ”The Wall”.

Sussi var ett år äldre än oss. Hon var jättesnygg. Hon hade egen lägenhet vid cykelaffären. Hon jobbade på bank och tjänade pengar. Men hon var inte så smart. Hennes kompis var liten, tjock och mörk. Jag var ihop med Sussi och Fåke var liksom ihop med den tjocka. Vi drev alltid med dom. Jag gjorde slut med Sussi. Så vansinnigt dumt av mig. Hon hade allt. Hon tillfredställde bara inte min fåfänga. Intelligens är attraktivt för att man vill ha mer av det man har för lite av. Jag hade så det skulle räckt till oss båda. Dumhet är något annat. Det är en aktiv process som driver mig till vansinne. Sussi var fin. Hon var inte smart, men bara lite långsam. Vad gör det. Hon var inte korkad.

Här igen

Här igen. 

Nu sitter jag här igen. Jag har varit ute på min eftermiddagspromenad. Det regnade inte, men vi hade med oss paraply, ifall. Jag ringde Inger och sedan Gunnel. Det är Axels döttrar. Gunnel bor på gården. Hon kommer att vara där hela sommaren, så det går bra att hälsa på. När som helst. Hur åker man båt från Öckerö hamn? Man kan runda Björkö, norr om, och sedan ta in till inre farleden. Vid Vockards hus, tar man av åt söder, och kör försiktigt in. Det ligger en böe, i infarten. Där tar man det lugnt. ”Du minns väl Trollö”, sa Gunnel. Klart jag gör. Idag går matchen på TV. Finalen i fotbolls-VM. Tyskland mot Argentina. Jag har hållit på Tyskland hela turneringen. Nu när Sverige inte är med. Tyskarna spelar så fint. De kan kortpassningsspel, men spelar framåt. Det är tråkigt att se alla dessa bakåtpassningar som många lag gör. Spanien är värst. Nu regnar det. Det hörs mot fönstret. Snart skall jag äta. Klockan är kvart i fem, på eftermiddagen. En lapp har kommit från biblioteket. Min bok finns inne. Jag beställde en bok om vadfiske på Rörö.    

På nätet gjorde jag en annan beställning. Det var en svart färgpatron till skrivaren. Tre hundra kronor. Dyrt? Det var original. Den skall komma i brevlådan. Jag har ingen brevlåda längre. Nu är det ett skåp i svalen. Innanför entrén. Man måste kolla regelbundet. En klar försämring. Igår tvättade jag. Underlakan, bäddlakan, och örngott. Samtidigt tvättade jag kalsonger, strumpor, och tröjor. Jag får hjälp med matinköp en gång per vecka. Jag får två ledsagade promenader per dag. Var tredje vecka får jag hjälp med städning. Själv sköter jag tvätt, samt värmning av mat. Jag har slutat med kommunal mat. Nu är det bara ICA:s. Hälften vanliga, och hälften runda plastbyttor. Nu plingade det. Maten är varm. Det blev en fyrkantig, med kyckling och ris. Kyckling Jacob. Det är banan i också. Gott. När jag var liten åt vi nästan alltid potatis. Aldrig ris. Makaroner sällan. Så blev det med Agnes också. T.o.m. vår kanin älskade potatis. Jag lagade alltid fiskrätterna. Med ”King Edvard” potatis. Sedan började jag med lövbiff. Agnes älskade vitlökssmör. Hon gjorde även kassler med ananas i ugn. Med ost på. Senare har jag läst att det var innematen på åttiotalet. Jag älskar bröd. Riktigt bröd. Förr fanns det inte i Sverige. Det fanns bara sötlimpor, av olika sorter. 
 

I Saluhallen började riktigt bröd säljas. Surdegsbröd är gott. Det går också att baka vanligt bröd som är gott. Agnes kunde. Nu äter jag inget bröd. Min syster, som är läkare, har hittat på att jag inte tål gluten. Min dotter brukar bjuda på bröd. Det smakar underbart, med riktigt smör, och ost. Kaffet blir godare då. Jag äter en banan till frukost. En frusen skål mat till lunch. Ett vanligt fruset paket till middag. Två körsbärstomater till mellanmål. Två kokta ägg till kvällsmat. Jag dricker mycket saft. Det är min last. Några gånger har jag köpt mörk choklad. För ett år sedan, köpte jag glass några gånger. Jag använder aldrig diskmaskinen. Jag äter inte på tallrik. Bestick sätter jag i en skål vatten. Diskar av dem ibland. Diskar min kaffekopp ibland. När jag var liten gjorde jag filbunke, på landet. Nu äter jag fil någon gång. Det glömde jag förut, men det är väldigt skiftande. Mest för att glutenfri musli är så meningslös. Min vän Åke, lärde mig att gå till ”end” i en lång text. På vanlig PC kunde jag allt sådant där. Nu på mac kan jag inget. Jag vet inte om matchen börjar klockan tjugoett. Det kanske är försnack bara. Jag älskar kvinnan i mitten på soffan. Hon kan verkligen fotboll. Det märks att hon lever med den. En gång hade hon glasögon på sig. Varför inte oftare? Förr tänkte jag mycket på sex. Nu nästan aldrig. 
  Min mobil visslar när det kommit ett mail. Nu har den börjat vissla ändå. Åke vill inte lämna in den. Den har ett allvarligt fel, som han inte tar på allvar. Det går inte att avsluta samtal med den. Ibland blir jag sittande i fem minuter. Skärmen är bara svart. Varje dag spelar jag en stund på min keyboard. ”Blott en dag”, är min favorit. Psalmen alltså. Jag har hittat ett underbart sound. Jag har en separat mixer, och ett separat reverb. Jag har mycket eko nu. Både på sång, och keyboard. Hög volym. Igår kom jag att tänka på en sak. Hur lyhört här är. Tänk om grannarna hör min sång. Jag spelar med lurar, för att inte störa. Tänk om de i alla fall hör bara min sång. Sådant kan låta hemskt. Det vet jag. Efter att jag tänkt på det, har jag slutat sjunga. Nu tänker jag bara sången, medan jag spelar. Nu visslade telefonen igen. Inget mail har kommit. Inget SMS. Något är fel. Ett nytt mail syns i telefonen, men inte i datorn. Klockan är arton och tio. Jag har nyss ätit. Hur går det i Ukraina? Jag har många läsare därifrån, på min blogg. Jag bjöd in Gunnel och Inger dit. De har båda ingen dator. Folk i min skrivgrupp har dator. Kanske kan de inte använda den. Gruppens ledare säger att många inte kan skicka ett mail. Vad gör man då. En grundläggande datakurs. En ung präst, i församlingshemmet, har lovat mig att hålla i det. Skönt, jag har haft mac i fem år. Kan kanske inte på en vanlig PC.

Fallstudier

Tre märkliga fall. 

Ulf var 16 år när han kom till Humlan. Han fick praktikplats. En gång var han fiskare på Grötö. Det var en fantastisk plats med en jätteschysst man som handledare. Jag hade samtal med Ulf. Tiden gick och han blev bara sämre och sämre. Till slut blev han inlagt på Sahlgrenskas psyke med diagnosen schizofreni. Han var mutistisk. En gång när jag var hos honom kom hans mamma på besök. En raffig, snygg flott kvinna. Diamanterna rasslade när hon rörde sig. Hon bodde i ett flott hus i Hovås med Ulfs styvfar. Hon var sminkös. En dag sa Ulf sitt första ord. Det var på en bänk i parken. En gammal senil gubbe la sig i Ulfs säng när han åt lunch, senare. Gubben åt upp Ulfs godis. När Ulf kom tillbaks försökte han strypa gubben. Ulf flyttades till Rättspsyket i Backa. Han flyttades därifrån till en enhet i Sundsvall. Efter 6 år av vår kontakt släpptes Ulf. Jag hade ofta klagat på sjukhusens straffmedicinering. När han gjort något som inte uppskattades las han i bälte och pumpades full med droger som inte hade någon som helst positiv effekt. Ulf led men lät sig inte knäckas. Hans självständighet var otrolig. Jag fattade inte hur han kunde stå emot. Efter att han släpptes började han arbeta på Röda Korset. Han var i stora drag en återställd och normal person. Han hade varit den svåraste patienten i Göteborg i sin åldersgrupp. 6 års psykoterapi stod mot 6 års tung tvångsmedicinering. Ulf hade överlevt med huvudet högt. Han hade besegrat läkemedelsindustrin inifrån. 

”Tuvstarr” sökte för svår ångest. Hon såg ut som, just det, Tuvstarr. Hon kunde inte gå ut när hon inte såg perfekt ut i spegeln. Hon halkade efter i skolan eftersom hon stannade hemma lika ofta som hon gick dit. Det blev likadant i terapin. Hon kom. Sen kom hon inte. Så höll det på. Jag blev glad när jag hörde hennes små klackar trippa mot golvet i korridoren. Hennes lockiga långa blonda hår var hängande eller uppsatt beroende på hur hon mådde. Det tog lång tid att vinna hennes förtroende. Hon var spröd som en frusen videkvist. Jag förstod tidigt att hon varit utsatt för övergrepp. Hon berättade förstås om sina föräldrar. Mest om sin tjocka mamma som tydligen var gränslös mot lilla Susanne, Tuvstarr. Efter tre år var Susanne för gammal för gymnasieskolans Ungdomsrådgivning. Jag fick henne aldrig att prata om det jobbigaste men kanske kunde jag ge henne lite tro på människorna. Många unga tjejer i Susannes situation ”dansar en sommar” och är förbrukade när dom är 18. Tuvstarr var lika vacker och strålande när hon var 20 som när hon var 16. Hur lever hon nu?

Anna var missnöjd med sin kropp och fylld med komplex. Hon mådde dåligt och var alltid nedstämd. Annas pappa var överläkare. Hon var begåvad. Jag hade en divan i rummet som min förebild Freud. Efter de inledande tre intervjusamtalen erbjöd jag patienten divanen. Alla tog vara på detta. Min tanke var att drömmar, fantasier och omedvetna föreställningar och minnen kommer närmre om man kopplar av kroppen och kommer så långt bort från skrivbordet som möjligt. Men jag satt inte bakom patientens huvud som Freud gjorde utan vid sidan ett par meter bort. Patienten kunde se rakt fram in i väggen. Blunda eller titta ut genom fönstret eller vrida på huvudet och möta min blick. Det var patientens val. Anna låg på mage. Det gjorde ingen annan patient. Jag arbetar med kunskap och mycket intuition. Jag vill veta vem patienten är och inte sätta upp murar och stängsel. Allt hör till och går att använda. Jag försökte verkligen vänta ut henne men ingenting förändrades.  Anna hade säkert varit utsatt i någon form. Hon berättade till slut varför hon inte la sig på rygg. ”Jag skäms för min runda mage”. Hennes mage var lika fin som hela hon. Anna hade matproblem. Hon hetsåt och kräktes. Jag kände hennes pappa lite. Hon pratade aldrig om vad hon varit utsatt för. Efter terapins avslutning fick jag höra att hon var ihop med min gymnasiekompis. Som psykoterapeut ser jag alltid känslorna i rummet, stämningen, som en produkt av patientens och mina överföringar. Mina överföringar görs medvetna i handledningen och rensas så mycket som möjligt bort ur terapin. Patientens överföringar är präglingar från det förflutna och det egentliga arbetsmaterialet i terapin. Mycket viktigare och verkligare än det som berättas. Det berättade behöver inte alls stämma med verkligheten men överföringen, oftast helt omedveten, är alltid fullständigt och oförfalskat sann. Någon gång i varje terapeuts karriär börjar gränsen mellan överföring och verklighet att svaja. Drogs hon till en äldre man för att det var så hennes liv skulle bli, eller var detta ett resultat av en störning som terapin skulle upplösa? Anna var lite äldre än patienterna brukade vara. Hon började sent och var en av de som fick dispens att fortsätta över åldersgränsen. Att skicka henne till vuxenpsykiatrin vore inte bra. Hon levde ihop med min gymnasiekompis, tills han dog för några år sen. Hur har hon det nu?